Efter gårdagens näsblödning fick Joel sova till kl 11.30 eftersom han är så trött, både efter cellgifterna och medicinerna. Han har ändå fått i sig 700 ml vätska idag, nästan en liter vilket är skitbra!
Jag hade en liten en liten pratstund med honom nu i kväll om läget, han är så trött på allt tjat om hur duktig han är, och att han ska kämpa på, att han ska komma igen och vara stark med mera, visst jag kan förstå honom 16 år som han är och inte fem! Sen vill vi ju berömma honom för allt han gör för att inte tappa lusten för att komma hem, men så här hade vi ju inte hållit på hemma. Vi får ta det lite chill med honom och undvika tjatet på stackarn.
Idag gick flickorna och jag till en affär ca 3km från sjukhusområdet för att handla lite fika, det var ingen dålig promenad och resultatet fick vi när vi kom tillbaka.
FIKA Ballerina med mintechoklad
En härlig utsikt från ballkongen på torget nedanför avdelningen. Det är en bit ner faktiskt men en härlig syn.
Nu ligger Joel och snarkar och andas lugnt och fridfullt. det kommer att bli en relativt lugn kväll då "syrrorna" kommer in kl 02.00 för att ta en temp, blodprover och antibiotika.
Jag vill tacka ALLA som är med oss på denna resa och stötta oss i denna märkliga situation. Känns skönt att inte behöva förklara sig för alla när vi väl kommer hem för då vet ju nästan alla vad som händer oss just nu!
Kram på er
//Linda
TänkerpåerallaKRAM <3
SvaraRadera<3 var rädd om er, det är precis det julen är till för, att ta det lugnt, fridfullt med de vi älskar <3 Inga måsten.
SvaraRaderaMan måste nå botten för att få fast mark under fötterna och kunna kämpa sig upp igen.....Förstår precis hur du tänker med att puffa honom, samtidigt som han knappt vet vad han vill (vara ifred och vara i centrum och ha tillbaka sitt vanliga liv i en enda salig röra). Det är en märklig situation och eftersom han är så stor som han är, måste han ju få vara delaktig i hur hans resa tillbaka ska gå till. Vår store son råkade ju för ett näsbensbrott, med tillhörande rejäl blodförlust och hjärnskakning precis före jul förra året. Näsan drogs bara rätt efter olyckan och sedan dröjde det till på nyåret innan han opererades - näsan bröts igen och splitter plockades bort och en halv plastik byggdes upp. Han var alltså och vände i smärtan två gånger så att säga. Resan tillbaka blev tillsammans med en rejäl ansiktsmask. Tor hade många dippar genom dessa månader och frustrationen lyste igenom. Särskilt då han fick men som enorm trötthet (somnade otaliga gånger på bussen och vi fick hämta på Sturkö, i Brömsebro, Jämjö etc.) och började rulla bak ögonen på lektioner. Många var våra samtal om hur resan tillbaka skulle gå till och många var de gånger då han med tårar i ögonen önskade sig sitt vanliga liv tillbaka. Brutalt då att behöva meddela att det finns inget vanligt liv att komma tillbaka till - att inte fastna i den längtan för då kommer man aldrig vidare. Att vara 17 år och inse att alla runtomkring vill stötta mig allt de kan, men självaste resan måste bli ens egen att göra. Att viljan att skapa ett nytt vanligt måste bli ens drivkraft. Det här är ju inte på långa vägar så allvarligt och tungt som det Joel går igenom, men.....Att stryka dem medhårs, puffa och dutta i kombo med att utmana deras tankemönster och få dem att flytta sina gränser - vilket hästjobb ni gör du och Roger. Keep up the good work! Stora, varma julkramar från Mia med familj
SvaraRaderahttp://bloggmorsorna.se/happyvardag/2013/12/23/weinachtsgefuhl-oder/