Nu kommer efterdyningarna

Vi är äntligen tillbaka i ekorrhjulet och allt vad alla anser om det. Jul och nyåret är överstökat och nu är det äntligen nedförsbacke mot våren. Barnen har höstlov i veckan som kommer och jag är sjukskriven en vecka då jag inte vet vem jag är, vad jag gör eller kan planera och strukturera min dag. Jag har sakta börjat känna mig konstig på många olika sätt. Jag vill inte umgås med några människor i min närhet utan väljer att vara hemma bara för mig själv.  Ledsamhet och tomhet tar över min kropp och mitt huvud vilket gör att jag går i min vakuum bubbla dag ut och dag in. Jag känner ingen glädje längre utan är ständigt neutral i mitt sätt att leva med min familj.  Min make gör så gott han kan för att få upp mig ur kryphålet som jag själv gräver ner mig i men jag vill inte komma upp. Var är den glada och positiva Linda? Ja hon kanske finns där någonstans men ag kan inte hitta henne!

Det har blivit ett stressmoment att vara TVUNGEN att träna flera dagar i veckan för att få tillbaka min stabilitet i kroppen efter operationen för ett och ett halvt årsedan, dock känner jag ingen förbättring och har nu begärt en tid på neurologiska mottagningen de kan mäta mina nervtrådar. Det kan ju vara så att nervtrådarna har blivit skadade under operationen men då vet jag och behöver inte kämpa förgäves med all träning.

Nu ska jag ta en vecka och se hur jag känner mig för att kunna ta nästa steg in i livets skede.
En dag i taget!

En händelserik vecka

Lördag igen efter en ny vecka med många olika händelserika timmar.
Jag har nu fått en VFU-student från Linnéuniversitetet som kommer att vara hos oss i fem veckor med mig som handledare. Jag ser verkligen framemot detta för att äntligen kunna få använda min handledarutbildning som jag läste i våras. Det är ändå lite nervöst då denna lärarstudent kommer att bli min första prövning sedan kommer erfarenheten att göra sitt. Jag har haft så många fantastiska handledare under mina VFUer och vill inget hellre än att göra detsamma för min student.

Idag har vi haft en fantastisk dag i Hoglandspark då Karlskrona stadslopp arrangerades för barn från förskolan till årskurs 6.

 Här har tjejerna precis kommit i mål och är på väg att ta emot sina guldmedaljer. Jonna var så nöjd med sin 1 km rund och riktigt glad över sin prestation.

Tyvärr vann de inte något pris till skolkassan detta året men vad gör väl det när denna dag har varit toppen och efteråt gick barn och föräldrar till Mcdonalds för att äta lunch tillsammans. Barnen är så goa och de valde att sitta vid ett långbord bara för att få sitta tillsammans.

Denna lördag kväll sitter vi och kolla nya avsnitt av Så mycket bättre. Joel har kusinen Jonthe hemma, Eloise har sin kompis Ebba på övernattning och Jonna ligger i soffan hos Roger och mig.

 Det är så skönt med en lördag då vi bara kan få va tillsammans. Även om vi inte gör något speciellt utan bara är tillsammans i soffan.

Trevlig Lördag på er

Kram

Blir lite sugen igen

Hej igen

Ja det är ett tag sedan igen och tankarna har farit fram och tillbaka om jag ska eller inte, men nu har jag bestämt mig att minst en gång i vecka skriva lite. Detta på grund av att jag skriver av mig på löspapper i allafall, då kan jag lika gärna fortsätta på min blogg igen. Det är en del av min rehab efter allt som hänt runt omkring oss.

Många tror att allt är som vanligt igen efter alla sjukdommar vi haft. Alla mår ju bra och vi står på benen igen efter Joels Burkits lymfom och min meningiom i bröstryggen. Men hur ser livet ut för en familj med två allvarliga sjukdommar inom loppet på ett år?

Jag fick så sent som idag uppleva en flashback av personer jag inte träffat sedan innan sjukdomstiden då frågor uppstår om allt är bra. Frågan gick både till Joel och mig men inte till Roger eller mina döttrar. Varför blir det så? Det är ju faktiskt värre att stå vid sidan av och se på när någon som står en nära far illa än att vara den som är drabbad. Vad säger man?

Jag tänker väldigt mycket på min man och mina flickor i olika sammanhang då många runt omkring begär att allt ska vara som vanligt igen. Men som många säger kommer smällen efteråt, när allt har lagt sig och man inte räknar med det.

Jag har så underbara förstående kollegor som ständigt är steget före mig i olika situationer som uppkommer. Det tackar jag så ödmjukast för. Det kan bero på att de har erfarenheten på sin sida. Ja jag får ha en "dålig" dag då jag lätt kan bli ledsen och uppgiven, irriterad men då är de där och tröstar mig. Det är tungt på olika sätt fast många inte tro det! Ja det är klart att man ska släppa det som varit, men när ångestern kryper på och när jag talar om för människor i min närhet  att något känns tungt och de i sin tur säger att jag ska släppa det som varit och gå vidare, fan, det är lättare sagt än gjort. De har inte varit I DET på samma sätt!!!!!

Situationen vi lever i just idag är att Roger fortfarande inte kan sova och sover han så gör han det ordentligt max två dagar i veckan, i soffan. Detta på grund av kontrollen han känner att han måste ha för att inte någon av barnen ska bli sjuka på natten. Joel sover inte alls då han inte kan sova av många olika anledningar och det är inte bara för att han vänt dygnet som många ständigt påtalar! Flickorna lever med sina olika ledsamheter och oroligheter och jag. Jag är ständigt trött och känner att jag lätt skulle kunna sova dygnet runt! Men visst vi försöker att leva som vanligt folk. Först handlar allt om att överleva och sedan, vad händer med alla minnen man ofrivillgt skapat? Smärtor som uppstår då man ligger efter på olika saker som man inte blir kvitt. Ett ständigt återkommande om att det hade varit klart om jag inte blivit sjuk!

En vardagssammanfattning av det som är VÅR VARDAG IDAG. Vi har dock fått mycket gjort i vårt hus även det som vi inte tänkt oss att göra just nu.
Pensionärskuvösen är äntligen klar och badrummet är på G.
Vi fick en ofrivillig fuktskada i badrummet och det åtgärdas just nu. Snart är det klart me. Men livet efter två hemska sjukdomar är inte bara att sopa under mattan. Bara så att ni vet så kämpas det fortfarande i vår familj med om det inte hänt hade vi.........

 

ska jag eller ska jag inte?

Jag sitter här vid frukostbordet med mitt goa kaffe och funderar. Ska jag fortsätta med bloggen eller ska jag lägga ner den. Det är rätt mycket som händer nu runt omkring mig och känner att tiden inte räcker till för skrivandet. Även om det flera gånger varit en stor hjälp i de jobbiga stunder vi haft i vår familj. Jag får nog ge det lite tid innan jag bestämmer mig helt.

Vi har klarat av sjukdomarna från helvetet men det är nu smällen kommer, efteråt för alla. Att få grepp på det psykologiska problemen är betydligt mycket svårare än det fysiska vid själva sjukdomstiden. Det är märkbart att vår familj kämpar med olika psykologiska problem som vi nu försöker få hjälp med. Vi är friska, Joel och jag, vi kämpade oss igenom en fruktansvärd tid och nu ska vi försöka samla ihop familjen igen. Flickorna och Roger har fått stå vid sidan om i två omgångar och vara starka för oss. Ingen ska behöva vara  med om det som vår familj har fått gå igenom, livet är bra orättvist. Det finns dem som har fått stå ut med värre saker kanske och alla har det jobbigt på olika sätt. Men när man som förälder ser hur alla glider ifrån varandra, stänger in sig på varsitt rum, undviker varandra för att slippa bli påmind av vad som varit, då är det tufft. Att som barn bli drabbad av panik ångest, obeskrivlig ilska, egoism, depression med mera är svårt att råda bot på utan professionell hjälp. Men det är på väg med förhoppning av att det kommer att hjälpa om alla är med på detta tåg vill säga, annars är det meningslöst.

Nu försöker vi komma ikapp med allt som fått stå åt sidan i två år, båten, utebyggnaden, förråden, huset med mera allt bara byggs på. Tur att vi går mot rätt årstid.

Nu ska jag ut och fortsätta med det jag avslutade som inte blev klart.

Må gott

Det sägs att allt kommer efteråt.....

....är det många som har sagt till oss, det stämmer verkligen. Efter Joels cancer har vi verkligen gått tillbaka i vadagens ekorrhjul med arbete, skola, aktiviteter, allt det där som vi saknade under sjukdomsperioden men frågan är hur mår vi, alla fem egentligen, efter allt detta som har hänt?
Svaret på den frågan är inte svår. Vi mår inte så bra som man skulle kunna tro.
Innan hade vi världens fajt med att mota bort cancer, två månader efter fick mina barn se mig akuttransporterad ner till Lund igen för snabb operaton då en tumör upptäcktes i min bröstrygg. Därefter en lång rehabilitering där Roger och barnen fick göra allt här hemma. Barnen fick helt enkelt hjälpa till med att ta över min roll i hemmet. Men vad händer med oss NU ett år efter? Vi går med våra skygglappar på oss och låtsas att allt är bra och vissa dagar är verkligen bättre andra. Återigen i detta kalla samhälle blir vi bollade fram och tillbaka från olika instanser som anser att våra "problem" inte är "deras bord" nehe vems jävla bord tillhör vi da? Barn med magkatarr, huvudvärk, illamående, trötthet, likgiltighet, passivitet, oro, stress orden kan göras många men till vilken nytta när vi inte tillhör något bord. Nu är det omperazol till en början som ska vara hjälpande i brist på engagemang från landstingets sida. Nej det är inte ok men just nu orkar jag inte med att strida mer för orken är totalt slut vi får väl se om det blir ett ras framöver.


Ett litet ras har jag haft sedan i onsdags förra vecka då någon form av influensa (tror jag) hoppade på mig med halsont, hosta, snuva, feber, frossa, ljus/ljudkänslighet, trötthet. Idag är jag fortfarande inte helt ok och känner mig stel som en vandrande pinne efter allt liggande. Jag har fortfarande frossa till och från, trött, ljud/ljuskänslig, huvudvärk, som kommer och går och snuva vilket gör att jag fortfarande är hemma från jobbet. Även här är det inte lätt att inte känna sig stressad över mina kära arbetskamrater som jobbar och sliter för att hålla näsan över vattenytan för att det inte finns någon vikarie för mig. Det är en fruktansvärd farlig situation då de är en man kort och ska se till alla barns säkerhet på förskolan och någon pedagogisk verksamhet är det inte ens tal på i en sån här situation, ska det vara så här? NEJ! Vi lever i ett moderns samhälle sägs det ständig och jämnt men var finns det samhället? Inte i Karlskrona i alla fall. 
Mycket gnäll var det här men så är det! Jag har funderat mycket nu när jag varit sjuk och frustrationen bara växer och växer när jag ser hur små vi medborgare är och hur lite vi har att säga till om.


Tänk vad ord gör mycket och att det kan kännas så befriande att ha en blogg att skriva av sig på, det känns som att bägaren inte rinner över lika fort. Jag gick tillbaka igår och kollade vad jag hade skrivit när jag började blogga vilket va rätt intressant att se utvecklingen på mitt sätt att skriva och formulera mig i olika skrivsammanhang. Även om jag inte skriver så ofta längre så känns det skönt att ha den kvar.


Det är snart dags för det stora avslut för Joel. Nästa vecka ska han operera bort sin portacat som sitter inopererad innanför huden vid bröstmusklen. Cellgifterna gavs genom den och blodprover togs på ett enkelt sätt på den lilla dosan. I och med detta räknas risken att han skulle få ett återfall som väldigt liten. Detta är något som Joel har sett framemot länge och nu ska det snart äntligen bli dags att få ta bort det kroppsliga minnet på vad han har gått igenom. Det svåra är det psykiska och om de svårigheterna har jag redan skrivit om innan och det kommer nog aldrig att kunna raderas ut.


Nu ska jag ta mig en liten vila igen för att komma i fas med mig själv. Denna gången har det varit en tuff förkylningsperiod minsta lilla ansträngning gör mig trött och andfådd.


Ha det bäst!

Godmorgon

Då har min nya kurs dragit igång på riktigt. Igår var jag i Kalmar på kursintroduktion och två föreläsningar. Föreläsningarna handlade och bedömning av studenter på den nya lärarutbildnignen. Det är bara ett årsedan jag tog examen och ändå har mycket nytt hänt sedan dess. En ny betygsskala samt ny utbildningsform. Det var spännande att träffa en grupp av både förskollärare, låg-mellanstadielärare och gymnasielärare. De flesta var från Kalmar förutom jag och en till som var från Karlskrona.

Här hemma knallar vardagen på som vanligt förutom at tiden går för fort vilket innnebär att jag knappt hinner komma hem förrens det är dax att vakna och skicka barnen till skolan, och sen jobba. Hur ska man lyckas göra vardagen lite mer spännande? Jag vaknade alldeles förtidigt idag redan kl 05.00 och sitter nu här med min kaffe mugg och funderar över vardagen i sig.

Mina barn sover som små bebisar och maken lika så, det är rätt  skönt att sitta och filosoferar någon gång ibland själv vid matbordet med mitt lilla kaffe och få en lugn start på dagen. Jag börjar 6.45 idag och när jag komer till jobbet är det alltid fullt ös som gäller. Jag ska nu fixa lite frukost till familjen innan det är dax att köra ivär och möta dagen. JAg önskar er en trevlig dag.

Kan man älska sitt jobb för mycket?

En heltidstjänst innebär mycket vilja och engagemang i det jag gör. Att jag lägger mer än 100% i mitt arbete är bara på grund av att jag tycker att det är så lärorikt och roligt. Jag har så många ideer som jag vill få utlopp för vilket inte hinns med när jag befinner mig i barngruppen. När jag väl är hemma och reflekterar över vad som hänt under dagen utvärderar jag olika situationer som hänt på förskolan, varför det blev som det blev och vad hade jag kunnat göra bättre. Är det fel av mig att älska mitt jobb och lägga tid på detta när jag är hemma?
Barnen är upptagna med sitt. Alla tre sitter i varsitt rum och skypa och spela med kompisar när de inte gör sina läxor. Roger sitter gärna framför tv och det är inte mitt stora intresse då jag bara somnar. Det finns inget som är så sövande som tv. Det är då jag surfar runt och kollar olika miljöer, påbörjar månadsbrev, punktar upp vad som behöver göras, göra dokumentationer, fixa vikarier med mera. När jag är på jobbet vill jag vara där med barnen och inte sitta med en massa annat, det blir lättare för mig att göra detta hemma i lugn och ro och tänker bättre. Klart att Roger inte tycker att det är så kul men det händer ju inte speciellt mycket ändå på vardagarna, på sin höjd hinner vi med att träna, knappt det ibland.

På måndag ska jag upp tll Kalmar efter jobbet det är kursintroduktion för den nya kursen, att handleda och bedöma lärarstudenter, det ska bli intressant att se vad denna kurs har att erbjuda. Att jag skulle läsa igen kunde jag aldrig tro om mig själv när jag började läsa till förskollärare. Jag måste säga att det är jätteroligt och lärorikt är jag egoist för det? För att jag vill läsa, försummar jag min familj genom att göra detta?
Jag känner att jag har hittat min grej i mitt liv, förutom min familj, som är det viktigaste för mig. Utan dem har jag ingenting och allt som vi varit med om gör att jag känner att det är bäst att passa på att göra något jag brinner för innan det är försent. Jag har fått en andra chans i livet, precis som Joel det gäller at ta tillvara på alla möjligheter när det dyker upp.

Eloise åker idag till sin kompis Wilma i Kalmar och ska stanna där till i morgon, Roger och jag ska åka och träna medans Jonna ska på kalas. En vanlig lördag utan några utsvävningar.

Jag måste bara visa dessa underbara snögubbar som Jonna har gjort på fritids. Det är roligt att det finns andra förutsättningar att göra snögubbar på när vi inte kan göra några ute.