Nu kommer efterdyningarna

Vi är äntligen tillbaka i ekorrhjulet och allt vad alla anser om det. Jul och nyåret är överstökat och nu är det äntligen nedförsbacke mot våren. Barnen har höstlov i veckan som kommer och jag är sjukskriven en vecka då jag inte vet vem jag är, vad jag gör eller kan planera och strukturera min dag. Jag har sakta börjat känna mig konstig på många olika sätt. Jag vill inte umgås med några människor i min närhet utan väljer att vara hemma bara för mig själv.  Ledsamhet och tomhet tar över min kropp och mitt huvud vilket gör att jag går i min vakuum bubbla dag ut och dag in. Jag känner ingen glädje längre utan är ständigt neutral i mitt sätt att leva med min familj.  Min make gör så gott han kan för att få upp mig ur kryphålet som jag själv gräver ner mig i men jag vill inte komma upp. Var är den glada och positiva Linda? Ja hon kanske finns där någonstans men ag kan inte hitta henne!

Det har blivit ett stressmoment att vara TVUNGEN att träna flera dagar i veckan för att få tillbaka min stabilitet i kroppen efter operationen för ett och ett halvt årsedan, dock känner jag ingen förbättring och har nu begärt en tid på neurologiska mottagningen de kan mäta mina nervtrådar. Det kan ju vara så att nervtrådarna har blivit skadade under operationen men då vet jag och behöver inte kämpa förgäves med all träning.

Nu ska jag ta en vecka och se hur jag känner mig för att kunna ta nästa steg in i livets skede.
En dag i taget!

En händelserik vecka

Lördag igen efter en ny vecka med många olika händelserika timmar.
Jag har nu fått en VFU-student från Linnéuniversitetet som kommer att vara hos oss i fem veckor med mig som handledare. Jag ser verkligen framemot detta för att äntligen kunna få använda min handledarutbildning som jag läste i våras. Det är ändå lite nervöst då denna lärarstudent kommer att bli min första prövning sedan kommer erfarenheten att göra sitt. Jag har haft så många fantastiska handledare under mina VFUer och vill inget hellre än att göra detsamma för min student.

Idag har vi haft en fantastisk dag i Hoglandspark då Karlskrona stadslopp arrangerades för barn från förskolan till årskurs 6.

 Här har tjejerna precis kommit i mål och är på väg att ta emot sina guldmedaljer. Jonna var så nöjd med sin 1 km rund och riktigt glad över sin prestation.

Tyvärr vann de inte något pris till skolkassan detta året men vad gör väl det när denna dag har varit toppen och efteråt gick barn och föräldrar till Mcdonalds för att äta lunch tillsammans. Barnen är så goa och de valde att sitta vid ett långbord bara för att få sitta tillsammans.

Denna lördag kväll sitter vi och kolla nya avsnitt av Så mycket bättre. Joel har kusinen Jonthe hemma, Eloise har sin kompis Ebba på övernattning och Jonna ligger i soffan hos Roger och mig.

 Det är så skönt med en lördag då vi bara kan få va tillsammans. Även om vi inte gör något speciellt utan bara är tillsammans i soffan.

Trevlig Lördag på er

Kram

Blir lite sugen igen

Hej igen

Ja det är ett tag sedan igen och tankarna har farit fram och tillbaka om jag ska eller inte, men nu har jag bestämt mig att minst en gång i vecka skriva lite. Detta på grund av att jag skriver av mig på löspapper i allafall, då kan jag lika gärna fortsätta på min blogg igen. Det är en del av min rehab efter allt som hänt runt omkring oss.

Många tror att allt är som vanligt igen efter alla sjukdommar vi haft. Alla mår ju bra och vi står på benen igen efter Joels Burkits lymfom och min meningiom i bröstryggen. Men hur ser livet ut för en familj med två allvarliga sjukdommar inom loppet på ett år?

Jag fick så sent som idag uppleva en flashback av personer jag inte träffat sedan innan sjukdomstiden då frågor uppstår om allt är bra. Frågan gick både till Joel och mig men inte till Roger eller mina döttrar. Varför blir det så? Det är ju faktiskt värre att stå vid sidan av och se på när någon som står en nära far illa än att vara den som är drabbad. Vad säger man?

Jag tänker väldigt mycket på min man och mina flickor i olika sammanhang då många runt omkring begär att allt ska vara som vanligt igen. Men som många säger kommer smällen efteråt, när allt har lagt sig och man inte räknar med det.

Jag har så underbara förstående kollegor som ständigt är steget före mig i olika situationer som uppkommer. Det tackar jag så ödmjukast för. Det kan bero på att de har erfarenheten på sin sida. Ja jag får ha en "dålig" dag då jag lätt kan bli ledsen och uppgiven, irriterad men då är de där och tröstar mig. Det är tungt på olika sätt fast många inte tro det! Ja det är klart att man ska släppa det som varit, men när ångestern kryper på och när jag talar om för människor i min närhet  att något känns tungt och de i sin tur säger att jag ska släppa det som varit och gå vidare, fan, det är lättare sagt än gjort. De har inte varit I DET på samma sätt!!!!!

Situationen vi lever i just idag är att Roger fortfarande inte kan sova och sover han så gör han det ordentligt max två dagar i veckan, i soffan. Detta på grund av kontrollen han känner att han måste ha för att inte någon av barnen ska bli sjuka på natten. Joel sover inte alls då han inte kan sova av många olika anledningar och det är inte bara för att han vänt dygnet som många ständigt påtalar! Flickorna lever med sina olika ledsamheter och oroligheter och jag. Jag är ständigt trött och känner att jag lätt skulle kunna sova dygnet runt! Men visst vi försöker att leva som vanligt folk. Först handlar allt om att överleva och sedan, vad händer med alla minnen man ofrivillgt skapat? Smärtor som uppstår då man ligger efter på olika saker som man inte blir kvitt. Ett ständigt återkommande om att det hade varit klart om jag inte blivit sjuk!

En vardagssammanfattning av det som är VÅR VARDAG IDAG. Vi har dock fått mycket gjort i vårt hus även det som vi inte tänkt oss att göra just nu.
Pensionärskuvösen är äntligen klar och badrummet är på G.
Vi fick en ofrivillig fuktskada i badrummet och det åtgärdas just nu. Snart är det klart me. Men livet efter två hemska sjukdomar är inte bara att sopa under mattan. Bara så att ni vet så kämpas det fortfarande i vår familj med om det inte hänt hade vi.........

 

ska jag eller ska jag inte?

Jag sitter här vid frukostbordet med mitt goa kaffe och funderar. Ska jag fortsätta med bloggen eller ska jag lägga ner den. Det är rätt mycket som händer nu runt omkring mig och känner att tiden inte räcker till för skrivandet. Även om det flera gånger varit en stor hjälp i de jobbiga stunder vi haft i vår familj. Jag får nog ge det lite tid innan jag bestämmer mig helt.

Vi har klarat av sjukdomarna från helvetet men det är nu smällen kommer, efteråt för alla. Att få grepp på det psykologiska problemen är betydligt mycket svårare än det fysiska vid själva sjukdomstiden. Det är märkbart att vår familj kämpar med olika psykologiska problem som vi nu försöker få hjälp med. Vi är friska, Joel och jag, vi kämpade oss igenom en fruktansvärd tid och nu ska vi försöka samla ihop familjen igen. Flickorna och Roger har fått stå vid sidan om i två omgångar och vara starka för oss. Ingen ska behöva vara  med om det som vår familj har fått gå igenom, livet är bra orättvist. Det finns dem som har fått stå ut med värre saker kanske och alla har det jobbigt på olika sätt. Men när man som förälder ser hur alla glider ifrån varandra, stänger in sig på varsitt rum, undviker varandra för att slippa bli påmind av vad som varit, då är det tufft. Att som barn bli drabbad av panik ångest, obeskrivlig ilska, egoism, depression med mera är svårt att råda bot på utan professionell hjälp. Men det är på väg med förhoppning av att det kommer att hjälpa om alla är med på detta tåg vill säga, annars är det meningslöst.

Nu försöker vi komma ikapp med allt som fått stå åt sidan i två år, båten, utebyggnaden, förråden, huset med mera allt bara byggs på. Tur att vi går mot rätt årstid.

Nu ska jag ut och fortsätta med det jag avslutade som inte blev klart.

Må gott

Det sägs att allt kommer efteråt.....

....är det många som har sagt till oss, det stämmer verkligen. Efter Joels cancer har vi verkligen gått tillbaka i vadagens ekorrhjul med arbete, skola, aktiviteter, allt det där som vi saknade under sjukdomsperioden men frågan är hur mår vi, alla fem egentligen, efter allt detta som har hänt?
Svaret på den frågan är inte svår. Vi mår inte så bra som man skulle kunna tro.
Innan hade vi världens fajt med att mota bort cancer, två månader efter fick mina barn se mig akuttransporterad ner till Lund igen för snabb operaton då en tumör upptäcktes i min bröstrygg. Därefter en lång rehabilitering där Roger och barnen fick göra allt här hemma. Barnen fick helt enkelt hjälpa till med att ta över min roll i hemmet. Men vad händer med oss NU ett år efter? Vi går med våra skygglappar på oss och låtsas att allt är bra och vissa dagar är verkligen bättre andra. Återigen i detta kalla samhälle blir vi bollade fram och tillbaka från olika instanser som anser att våra "problem" inte är "deras bord" nehe vems jävla bord tillhör vi da? Barn med magkatarr, huvudvärk, illamående, trötthet, likgiltighet, passivitet, oro, stress orden kan göras många men till vilken nytta när vi inte tillhör något bord. Nu är det omperazol till en början som ska vara hjälpande i brist på engagemang från landstingets sida. Nej det är inte ok men just nu orkar jag inte med att strida mer för orken är totalt slut vi får väl se om det blir ett ras framöver.


Ett litet ras har jag haft sedan i onsdags förra vecka då någon form av influensa (tror jag) hoppade på mig med halsont, hosta, snuva, feber, frossa, ljus/ljudkänslighet, trötthet. Idag är jag fortfarande inte helt ok och känner mig stel som en vandrande pinne efter allt liggande. Jag har fortfarande frossa till och från, trött, ljud/ljuskänslig, huvudvärk, som kommer och går och snuva vilket gör att jag fortfarande är hemma från jobbet. Även här är det inte lätt att inte känna sig stressad över mina kära arbetskamrater som jobbar och sliter för att hålla näsan över vattenytan för att det inte finns någon vikarie för mig. Det är en fruktansvärd farlig situation då de är en man kort och ska se till alla barns säkerhet på förskolan och någon pedagogisk verksamhet är det inte ens tal på i en sån här situation, ska det vara så här? NEJ! Vi lever i ett moderns samhälle sägs det ständig och jämnt men var finns det samhället? Inte i Karlskrona i alla fall. 
Mycket gnäll var det här men så är det! Jag har funderat mycket nu när jag varit sjuk och frustrationen bara växer och växer när jag ser hur små vi medborgare är och hur lite vi har att säga till om.


Tänk vad ord gör mycket och att det kan kännas så befriande att ha en blogg att skriva av sig på, det känns som att bägaren inte rinner över lika fort. Jag gick tillbaka igår och kollade vad jag hade skrivit när jag började blogga vilket va rätt intressant att se utvecklingen på mitt sätt att skriva och formulera mig i olika skrivsammanhang. Även om jag inte skriver så ofta längre så känns det skönt att ha den kvar.


Det är snart dags för det stora avslut för Joel. Nästa vecka ska han operera bort sin portacat som sitter inopererad innanför huden vid bröstmusklen. Cellgifterna gavs genom den och blodprover togs på ett enkelt sätt på den lilla dosan. I och med detta räknas risken att han skulle få ett återfall som väldigt liten. Detta är något som Joel har sett framemot länge och nu ska det snart äntligen bli dags att få ta bort det kroppsliga minnet på vad han har gått igenom. Det svåra är det psykiska och om de svårigheterna har jag redan skrivit om innan och det kommer nog aldrig att kunna raderas ut.


Nu ska jag ta mig en liten vila igen för att komma i fas med mig själv. Denna gången har det varit en tuff förkylningsperiod minsta lilla ansträngning gör mig trött och andfådd.


Ha det bäst!

Godmorgon

Då har min nya kurs dragit igång på riktigt. Igår var jag i Kalmar på kursintroduktion och två föreläsningar. Föreläsningarna handlade och bedömning av studenter på den nya lärarutbildnignen. Det är bara ett årsedan jag tog examen och ändå har mycket nytt hänt sedan dess. En ny betygsskala samt ny utbildningsform. Det var spännande att träffa en grupp av både förskollärare, låg-mellanstadielärare och gymnasielärare. De flesta var från Kalmar förutom jag och en till som var från Karlskrona.

Här hemma knallar vardagen på som vanligt förutom at tiden går för fort vilket innnebär att jag knappt hinner komma hem förrens det är dax att vakna och skicka barnen till skolan, och sen jobba. Hur ska man lyckas göra vardagen lite mer spännande? Jag vaknade alldeles förtidigt idag redan kl 05.00 och sitter nu här med min kaffe mugg och funderar över vardagen i sig.

Mina barn sover som små bebisar och maken lika så, det är rätt  skönt att sitta och filosoferar någon gång ibland själv vid matbordet med mitt lilla kaffe och få en lugn start på dagen. Jag börjar 6.45 idag och när jag komer till jobbet är det alltid fullt ös som gäller. Jag ska nu fixa lite frukost till familjen innan det är dax att köra ivär och möta dagen. JAg önskar er en trevlig dag.

Kan man älska sitt jobb för mycket?

En heltidstjänst innebär mycket vilja och engagemang i det jag gör. Att jag lägger mer än 100% i mitt arbete är bara på grund av att jag tycker att det är så lärorikt och roligt. Jag har så många ideer som jag vill få utlopp för vilket inte hinns med när jag befinner mig i barngruppen. När jag väl är hemma och reflekterar över vad som hänt under dagen utvärderar jag olika situationer som hänt på förskolan, varför det blev som det blev och vad hade jag kunnat göra bättre. Är det fel av mig att älska mitt jobb och lägga tid på detta när jag är hemma?
Barnen är upptagna med sitt. Alla tre sitter i varsitt rum och skypa och spela med kompisar när de inte gör sina läxor. Roger sitter gärna framför tv och det är inte mitt stora intresse då jag bara somnar. Det finns inget som är så sövande som tv. Det är då jag surfar runt och kollar olika miljöer, påbörjar månadsbrev, punktar upp vad som behöver göras, göra dokumentationer, fixa vikarier med mera. När jag är på jobbet vill jag vara där med barnen och inte sitta med en massa annat, det blir lättare för mig att göra detta hemma i lugn och ro och tänker bättre. Klart att Roger inte tycker att det är så kul men det händer ju inte speciellt mycket ändå på vardagarna, på sin höjd hinner vi med att träna, knappt det ibland.

På måndag ska jag upp tll Kalmar efter jobbet det är kursintroduktion för den nya kursen, att handleda och bedöma lärarstudenter, det ska bli intressant att se vad denna kurs har att erbjuda. Att jag skulle läsa igen kunde jag aldrig tro om mig själv när jag började läsa till förskollärare. Jag måste säga att det är jätteroligt och lärorikt är jag egoist för det? För att jag vill läsa, försummar jag min familj genom att göra detta?
Jag känner att jag har hittat min grej i mitt liv, förutom min familj, som är det viktigaste för mig. Utan dem har jag ingenting och allt som vi varit med om gör att jag känner att det är bäst att passa på att göra något jag brinner för innan det är försent. Jag har fått en andra chans i livet, precis som Joel det gäller at ta tillvara på alla möjligheter när det dyker upp.

Eloise åker idag till sin kompis Wilma i Kalmar och ska stanna där till i morgon, Roger och jag ska åka och träna medans Jonna ska på kalas. En vanlig lördag utan några utsvävningar.

Jag måste bara visa dessa underbara snögubbar som Jonna har gjort på fritids. Det är roligt att det finns andra förutsättningar att göra snögubbar på när vi inte kan göra några ute.

En lagom lugn Lördag

Lördag igen och det har varit en lagom hektisk dag. Boss har inte mått så bra som jag skrev i tidigare inlägg. I fredags när Joel kom hem med Ida hade han bajsat ner hela tamburen så stackarn, som är så kvackmagad, tog ut mattan och skurade av golvet. Tack Joel för det jag är stolt över dig!
Natten till idag har hans diarreér fortsatt. Han vöckte mig kl 03.30, 05,45 och 7.30 för att akut springa ut för att bajsa, stackarn. Så har det fortsatt hela dagen jag kan inte förstå hur en hund kan vara så full av SKIT! Han vill fortfarande inte äta utan bara dricker trots medicinen han jag köpte i går som kostade 420 spänn, helt galet. Blodproverna visade ingenting utan var helt normala. Detta innebär att om han inte blir bra efter dessa fem dagar så ska han röntgas och göra ett ultraljud på sin ömma mage.

Kvällen är lugn och det händer inte så mycket. Huset och toaletterna är städade, det är så skönt med ett nystädat hus. Roger och Eloise har bakat smördegsinbakad choklad som inte alls var dumma.

I morgon blir det träning och sen sittande framför tv då det är handbolls VM, i morgon spelar Sverige mot Tjeckien. Heja Sverige!!!

Jag önskar er en trevlig Lördag

Längesedan sist!

Oj vad tiden går fort. Jag såg att det är över en månad sedan jag skrev sist men det finns just nu inte tid att sitta och skriva tyvärr. Nu har jag en tid över innan jag börja jobba.

Det har varit jul och nyår, det tillbringade vi med mina föräldrar en lugn och skön jul på hemmaplan var barnens önskan, och det blev det. Roger och jag tog semester hela vinterlovet för att vara tillsammans med barnen då vi förra året låg nere i Lund. Vi har inte gjort något speciellt utan barnen har fått umgås med sina vänner, vilket är det viktigaste för dem just nu, sen har det blivit sena kvällar vilket i sin tur gjort att vi sovit länge. Det kändes skönt när vardagen kickade igång igen, jag älskar denna vardag måste jag säga! Jag fick dessutom reda på att jag kommit in på 7,5hp kursen Att handleda och bedöma lärarstudenter och den drar igång nu i Januari, det ska bli spännande att se vad den kursen har att erbjuda.

Igår var vi nere hos veterinären med Boss akut då han i två månader inte vill äta. Blodprover togs och en vanlig undersökning visade att han har buksmärtor så nu inväntar vi provsvaren, är de normala blir det röntgen som gäller. Det är ingen unghund vi har att göra med längre utan Boss är inne på sitt 10 år och åldern tar ut sin rätt.

Jag önskar er en bra dag,.....

När ska det ta slut!?

Ja det är väl det som är problemet, att det aldrig tar slut. Tänk om jag kunde stänga av hjärnan och glömma det som hände för ett år sedan, den sjukdomen som drabbade hela vår familj. Rädslan och oron finns kvar i oss alla på ett eller annat sätt. Tankarna faller tillbaka till Lund i olika moment och situationer hos mig som gör att rädslan attackera mig och jag får fullständigt blackout!! Idag har varit en sån dag. Jag har varit hemma med Jonna denna veckan då hon har vätska bakom trummhinnan och öroninflammation och feber till detta, det gör att jag få tillfället att möta barnen när de kommer hem från skolan. Jag har då uppmärksammat att Joel går och lägger sig så fort han kommit hem från skolan av trötthet. Detta speglar det som hände innan vi visste vad Joel hade för diagnos. Den rädslan som kryper innanför skinnet går inte att beskriva i ord jag vill bara VETA, svart på vitt att vi för alltid kan gå fria från denna sjukdom!!!!
I och med denna trötthet som Joel har gjorde att vi beslutade oss för att åka upp till dagvården för lite provtagningar. De vi kollar mest på är de vita blodkropparna eftersom det är de cellerna som ballade ur när Joel blev sjuk. Alla prover var idag helt i sin ordning och inget var avvikande, men något skall göras mot tröttheten, det kan vara en form av depression som gör att han inte har någon motivation till att göra något. Men huvudsaken är att proverna håller sig stabila i allafall.

Vi var på återbesök i Lund i slutet av November då fick vi träffa den fantastiska läkaren Anders, som tog hand om Joel under sjukdomsperioden, han berättade att Joel snart kan stänga dörren till cancern! Detta innebär att han i Januari ska få bli av med portakatten, som sitter inopererad i bröstet, eftersom risken är liten att sjukdomen kommer tillbaka. Joel behöver inte heller göra några schemalagda blodprovstagningar framöver utan läkarbesök vart tredje månad fram tills dagen han fyller 18 år, sen är besöken upp till honom själv. Detta innebär att han snart få bli friskförklarad bara några månader kvar, för snart är det Mars!!!!!

En vecka kvar till Jullov och jag och Roger har tagit semester dessa dagar för att tillbringa lite tid med barnen. Vi kanske kan få lite infall och sticka iväg någonstans vem vet vart? Men egentligen har inte det någon betydelse, huvudsaken är att vi är tillsammans nu när det har varit mycket som hänt runtomkring oss.

Jag kämpar på med min träning, dock inte så ofta längre eftersom jag jobbar heltid då hinner jag inte med träningen efter arbetstid, dessutom är kroppen rätt trött vilket gör att jag inte prestera så bra, då hoppar jag hellre över träningen. Familjen blir lidande oxå om jag åker och träna efter ett sent arbetspass för det är ju ingen annan som fixar maten här hemma när barnen kommer hem trötta och hungriga, Jonna ska hämtas på fritids annars blir det väldigt långa dagar för henne med stackarn. Nej träningen kommer sist i ledet, åven att jag är medveten om att jag behöver den för att jag inte ska få ont i ryggen och för att balansen ska bli bättre. Nej det är inget att gnälla över, det finns de som har det värre. Det viktigaste är mina barn och min man utan dem är jag ingenting, det är för dem jag kämpar för. Det finns ingenting jag inte skulle göra för dem, de betyder ALLT för mig.

Älskade barn om ni visste vad ni betyder mycket för mig, ni gör så att jag känner mig levande genom att göra mig glad, arg, ledsen besviken men framförallt gör ni mig uppmärksam på livets goda ting, det är den vardagen vi lever i varje dag. Den kärlek ni barn omedvetet ger mig, ett litet leende, ett litet ord som betyder så mycket, en kram, eller vad söt du är idag Mamma fast jag ser ut som ett nyvaket troll som sovit i hundra år. Det är så lite som behövs för att jag ska känna mig rik, här behövs inga pengar för vi har vinnit högvinsten! Alla våra tre barn lever och mår efter omständigheterna bra på ett eller annat sätt. Det är med stolthet jag säger att ni är mina underbara barn. Visst hittar man på en massa grejer som man i efterhand tänker inte var så bra gjort men alla har vi gjort något tokigt här i livet. Men det förändrar aldrig min syn på er älskade ungar!!!!

I kväll förväntas stormen Alexander komma in över oss, det kan bli spännande och se vad detta ska bli av. JAg ska dessutom ut i natt och hämta Roger då han ska på julfest med jobbet vem vet det kanske händer något spännadepå vägen!!!!

Jag märker att det tar tid att fånga upp bloggandet igen men jag gör mitt bästa, kommer jag bara in i de rutinerna igen så kanske det blir bättre!
Ha det best!

 

Livet är inte lätt

Nu har det gått ett tag sedan jag skrev men nu är jag här igen.
Livet består av en massa jobbiga beslut att ta, dessutom hur du ska vara som person på de olika vägarna. Alla hur ju ett val om vilken väg som är bäst för just den egna individen. Jag har många väggrenar som jag brottas med i min vardag. Brottas med kanske var fel ordval men  jag känner att jag blir osäker och fundersam olika situationer där det bara låser sig. Jag vill att min familj ska må bra att barnen ska slippa bli påminda av vad vi gått igenom men det är en ständig kamp mot hjärnspöken. Oron finns där konstant fast vi inte pratar öppet om det hos alla fem. Dock kommer det fram vid irritation, ledsamheter, ilska med mera. Tänk om vi bara hade kunnat trycka DELITE så allt bara kan försvinna så kanske vi hade varit som alla andra!
Jag vet inte om jag kan köpa orden att vi blivit starkare som familj, snarare märker jag att det finns mer frustration och ilska hos oss fem som inte fanns innnan. Det som har varit har varit dax att se framåt JA absolut men hur fan bär man sig åt när allt bara ligger och nöter i huvudet på en i vissa stunder särskilt när det börja närma sig blodprovstagningar och läkarbesök. I andra stunder finns det inte en tanke på cancer eller tumörer. Att ge mer tillåtelse till att någon är arg på grund av det som hänt gör ju inte att det är OK att beter sig hur som helst. För så känns det som här hemma ibland. Det är inte ok att vara elaka mot varandra, det är inte ok att ständigt brottas med jobbiga ord som hela tiden måste besvaras. Det känns som att detta inlägg blir något negativt men livet är inte bara en dans på rosor. Ja vi är så tacksamma över att min opertion gick bra, att Joels skit gick bra men det hade varit så mycket bättre att inte behöva drabbats överhuvudtaget.Finns det verkligen en tanke med allt detta som hänt? Och vad är det för positivitet i detta? Jonna har för första gången satt sig på tvären fullständigt. Jag har aldrig sett denna sidan av henne förut. Hon tar efter Joel och Eloise attityd och väljer att inte lyssna på oss utan att det ska behöva bli en konfligt. Visst har jag försökt med att prata lungt och sansat, visat besvikelse men vad hjälper det, inte mycket i detta fallet. Nej igår och idag har varit mycket konstiga dagar. Jag känner inte igen mina barn Men det är väl en dela av livet och en annan fas kanske, vad vet jag.

Nej nu ska jag ta tag i min dagliga tråkiga träning innan det är dax att bege mig till jobbet för 4 ynka timmar.

Nu har jag jobbat i två dagar på halvfart och den lycka jag känner inombords går inte att förklara. Det är så härligt att vara tillbaka i barngruppen igen. Jag måste ändå erkänna, fast jag inte vill, att jag redan fick ett bakslag igår. Efter jobbet ska jag träna och det gick ju super i onsdags men igår gick det inte. Efter jobbet igår på väg till daja´s kändes det som att ryggmusklerna vid ärret satt löst och var svullet. Så jag fick snällt åka hem och lägga mig på soffan för att vila. Jag skällde ut stackars Joel som ville bli hämtad bara tio minuter hemifrån för att han inte sa detta redan i morse. Men smärtan och tröttheten gjorde att jag inte kunde koncentrera mig och diskutera moget! SUCK! Men som Roger sa att detta är säkert en inkörning för min kropp eftersom jag inte kan vila på samma sätt när jag jobba som jag kan göra hemma. En del av livets stora tröskel att ta sig över, men det ska jag göra. Har jag nu kommit så här långt så blir det svårt att stoppa mig.

Fredag redan Jonna har ont i halsen och ska inte träna handboll idag så vi får en lugn och fridfull kväll hela familjen. I morgon ska det byggas på pensionärskuvösen igen men denna gången invändigt, det finns alltid en massa att göra.

Onsdagens möte med Utredningstjänsten gick rätt bra. Jag det ska nu intervjuas en hel del läkare som hade hand om Joels fall för att se vad de har att säga så nu ska vi bara vänta och se vad som händer härnäst.

Jag önskar er en trevlig fredag och helg

En jobbig tillbakablick

I morgon blir en händelse full dag.
Jag börja jobba halvtid efter tre månaders sjukskrivning och sen ska vi (Joel, Roger och jag) på möte med landstingets utredningstjänst. Detta på grund av Joels felbehandling som skedde från November och fram till han fick sin diagnos, cancer i December. Det är med förtvivlan och ilska som jag går igenom Joels sjukvårdsjournaler från både medicin, reumatologen, barn och tandl. avdelningar. Jag kan inte fatta hur de alla 15 läkare kan ha så jäkla fel! Joel låg inne i tre veckor utan att någon av dessa 15 läkare kunde ge rätt diagnos från början. Nej det var allt från tandgnissling till barnreumatism, normal tonåring till inflammation i organen.... Jag är så laddad inför morgondagen men först ska jag jobba. Jag har idag börjat ner vad som ska med i morgon. eftersom jag måste träna efter jobbet så ska träningskläder med. Jag kan inte längre äta frukost på morgonen och måste då fixa både frukost och lunch som ska med, fast jag vet inte riktigt när jag ska få tid att äta detta men det blir en annan "femma". Anledningen till att jag slutat att äta tidigt på morgonen är att jag tror att magen inte har vaknat och det verkar som att det ligger mycket i detta med diarréerna. Jag har börjat med något som heter silicea, dricks tre ggr/dag, ett naturmedel med kisel gel som lägger sig som en hinna i tarmen, jag dricker även ett glas vatten med två tsk gurkmeja som är inflammationshämmande samt ett glas vatten med 1 tsk äppelcidervinäger innan varje måltid. Denna hjälp har jag fått av en kostrådgivare från FB som vill hjälpa mig då hon själv varit drabbad med ulcerös kolit och IBS precis som jag. Det finns ingen som helst tro att sjukhuset här kan hjälpa mig då jag farit ut och in i mer än 6 år i detta landsting. NEJ! Jag har ingen som helst förtroende för dessa inkompetenta människor......Det står jag för av erfarenhet både en, två och tre misstag som de har gjort vår familj. Nu får det vara nog! 


I helgen körde Roger på så det rök med vårt lilla uterum så nu är det panelat och klart. Nu ska han påbörja inifrån med isolering och panel. Sakta men säkert så kan det nog bli fint det här också efter många månaders väntan. Jag målade ett par meter på den ena väggen och fick minsann lida för detta hela kvällen och natten. Att måla hus är min rygg inte mogen för ännu. Jag har fortfarande inte fått någon remiss ner till Lund ännu, men det kommer väl så småningom.

MR ångest

I dag är det 13 veckor sedan jag opererades och idag gjorde jag en ny magnetkameraundersökning för att kontrollera hur läkningen har framskridit. Ångesten började i morse ordentligt. Jag vet inte vad jag är mest rädd för men jag bara stortjöt när Roger skulle åka till jobbet, jag ville verkligen inte detta. Kl 10:00 var det dax enligt remissen men fick vänta i 50 minuter innan de tog in mig för att sätta nål. De hade fått in ett akutfall och han fick förtur. Inte nog med att jag fick vänta hemma på att åka, jag fick vänta grymt länge på att komma in på MR. Väl inne sattes nålen och jag höll på att svimma, för det var ju inte den "lilla" nålen de sätter när de ska skjuta in kontrast. Roger satt helatiden vid min sida och såg till att jag höll mig lugn, för det behövdes. Tänk att 30 minuter kan kännas som flera timmar, helt ofattbart.  Nåväl nu är det gjort och nu ska bilderna skickas till Lund för kontroll innan jag ska göra tre månades återbesöket. Tänka sig att på fredag är det 3 månader sedan jag gjorde MR röntgen sist och fick åka akut ner till Lund. Shit vilken turbulent dag det var, helt chockartat och ofattbart. Allt borde ju se bra utmen jag kan ändå inte låta bli att vara rädd för vad som komma skall. Jag har fortfarande inte fått någon tid till Lund men det borde vara nästa vecka då det är 3 månader sedan jag opererades.

Annars händer det inte mer än vanligt, träning, hämtning, lämning, experimenterande med maten.
I morgon torsdag kommer panelen till vår utbyggnad och då ska det spikas. Roger har tagit ledigt för att hinna med innan vintern, jag är ju inte mycket till hjälp tyvärr. Fönsterna sitter på plats så nu är det "bara" till att spika panel, isolera.  

Tiden som gått

Veckorna rusar på i ryslig fart och snart är min sjukskrivning över och då blir det dags att jobba halvtid. Jag har varit och hälsat på min kompisar på förskolan och den känslan som uppstår när jag kliver in genom dörren är obeskrivbar. Glädjen, kramarna, blickarna, frågorna, barnen har så mycket att berätta och visa när jag kommer och hälsa på. Bland annat var det ett barn som frågade var jag hade mina orangea foppatofflor (mina inneskor), och om jag ska ha dem när jag kommer tillbaka till förskolan. Jag berättade att de har gått söner och att jag måste köpa ett par nya. Barnet berättade att på city gross hade de minsann såna foppatofflor och att han ska köpa ett par till sig själv. Jag svarade att jag kanske vill ha en annan färg denna gången och han gav mig många uppslag på vilken färg jag skulle köpa. I slutändan av samtalet var det ändå den orangea färgen som var finast och att den fina färgen passar mig! Vad säger man? Barn är underbara och jag får nog se till att hitta mig ett par orangea foppatofflor innan jag börja jobba eller va tro ni?


Min vardag består nu till fullo att träna, försöka gå mindre sträckor i raskare takt, hämta - lämna barn. Jag har skaffat mig ett gymkort på Daja`s gym eftersom jag inte har möjlighet att anpassa de få tiderna som finns på sjukgymnastiken i Lyckeby. De två sammarbetar tillsammans och jag fick då lite rabatterat pris (tack och lov) och kan träna när jag vill. Schemat har min sjukgymnast lagt upp så att jag ska träna aktivt på gymmet tre gånger i veckan, resterande dagar ska jag träna hemma, träning sju dagar i veckan med andra ord. Eloise gör sin prao där och hon är min PT under hennes prao tid. Det träningsschema jag fått av min sjukgymnast ska jag köra på i tre månader därefter ska träningen ökas viktmässigt. Vilket innebär att jag måste träna aktivt varje dag i minst sex månader framöver för att min kropp ska reparera sig efter operationen.
Jag har fortfarande svårt att ta till mig vad som hänt. Jag kan inte fatta att min kropp och ork inte är som vanligt vilket gör mig så jäkla förbannad när jag få motgångar. Ett exempel är när jag är ute och gå en kort sträcka och mitt ben viker sig och jag tappar balansen, den ilska som bryter ut då gör bara att jag vill skrika och slå på någonting. Ja jag vet att det låter hemskt, jag är inte den personen som vill slåss men fan när kroppen inte lyder och min frustration till allt som hänt gör mig bara så arg på mig själv. Visst märker jag förbättringar men även bakslag när jag minst anar det.


Snart är det helg igen och fredag är det handbollsträning för Jonna, lördag ska Jonna äntligen få ha sitt kalas tillsammans med sin kompis Tilde. Jonnas kalas har blivit framskjutet med tanke på allt som hänt. Hon fyllde år i April och på vår födelsedag låg jag inne på sjukhuset med Joel. Nu äntligen blir det discokalas. Barnen har verkligen kommit i skymundan när Joel var sjuk, sen jag. Jag hoppas att Roger och jag kan kompensera detta under tidens gång.

Vardag

Barnen har börjat skolan, jag har börjat träna med övningar från sjukgymnasten men dagarna går allt för fort. Hösten kommer med stormsteg men när solen är framme är det verkligen fortfarande sommartemperatur.
I går fredag var jag med Jonna i skolan, från 8 - 12, hon går nu i trean och börjar bli lite vuxen hon också. Denna klass är fantastisk, barnen är så sammansvetsade och snälla mot varandra. Lärarna som de har är umderbara och befinnersig i nutid. Med detta menar jag att de hela tiden håller sig uppdaterade med nutidens skola och ser inte bakåt i tiden som många gör. Jag blev imponerad över hur de kan hålla ner nivån i klassrummet då elevantalet består av 28 underbara elever. En stor eloge till Jenny och Hanna som lyckas se alla barn och deras behov i en modern skola. Efter skolan fick jag minsann gå och lägga mig eftersom ryggen och mitt ben inte riktigt gillade min aktivitet, då satt jag mest eller stod upp för att variera mig. Sen blev det hård träning vilket måste göras varje dag. På eftermiddagen var det handbollspremiär för Jonna. Kl 17 - 18.30 varje fredag ska Jonna träna handboll i östersjöhallen. Det har både Joel och Eloise gjort och nu  vill Jonna prova på. Hon var jätteduktig på träningen och hon har verkligen bollkänsla. Nu återstår det bara att se om detta är något hon vill fortsätta med. Dock var inte tränarna något att ha. Den ena kvinnliga tränaren stod med en massa papper framför barnen och läste innantill hur hon skulle introducera ett träningsmoment, det va för dåligt. Dessutom blev det för mycket "skitsnack" tränarna emellan, vilket tråkade ut barnen när de stod och väntade på nästa moment. Nej det var inget bra första intryck. Roger har blivit tillfrågad att ta över laget och efter denna syn så verkade det som att han och Joel ska ta över tjejlaget. Det blir nog skitbra i såfall!!

Jag är fortfarande sjukskriven till och med september ut, därefter ska jag börja jobba halvtid det ska bli skönt att komma i fas igen efter denna pers. Annars rullar det på, Eloise kompis Wilma, från kalmar, är nere på besök denna helgen, Joel ska på bio i kväll och Jonna har en lekkompis här.  Nu är det är som det brukar. Nästa vecka ska Eloise praoa för första gången och hon ska vara på Dajas gym vilket hon ser framemot och lunchen ska hon äta på den fantastiska friskolan Svettpärlan, av erfarenhet vet jag att där är maten är super!!  Joel ska iväg i tre dagar till Stockholm med skolan och deltar i de teoretiska spelen. Häftigt att skolan gör något annat med eleverna än att bara vara på skolan. Joel går på Mikael Elias gymnasiet som är en privat skola som gör allt för sina elever, inom vissa ramar. Ja jag måste säga att jag är mycket FÖR de privata skolorna för de är inte så inrutade, de gör så mycket annat för att tillfredställa elevernas lärande på många varierande sätt! Vilket de kommunala skolerna inte kan på samma sätt. Ja alla tycker vi olika vilket kanske är tur.

Jag önskar er alla en trevlig helg

 

Carpe Diem

Dagarna går fast jag inte gör så mycket, bara ett himla körande för att hämta och lämna barn hela tiden. Detta på grund av bussarna inte kör så ofta, tyvärr.


Efter att jag hade lämnat Joel på skolan i går körde jag förbi jobbet för att vara med en stund på planeringen, det blev ett härligt återseende. Jag fick goa kramar av mina kollegor, även barnens varma små armar runt min hals när de kom in efter uteleken. Jag satt med under lunchen för höra vad barnen hade för tankar, jösses vad mycket de hade att berätta. Jag vet att jag har sagt det innan och det måste sägas igen, jag har världens bästa yrke och är så arg över att vara opererad i ryggen, rehabiliteringen är för mig alldeles för lång!!!!!


Efter besöket på jobbet åkte jag till maken för att käka gemensam lunch, det hände inte så ofta. Efter detta blev det en lite runda till stan för att köpa nya jeans och tänka sig jag fann ett par....
Efter gårdagens prövning av jeans mycket gående hade jag en hemsk eftermiddag, musklerna i ryggen ömmade så pass att jag inte varken kunde ligga, stå eller sitta. På kvällen vi sänggåendet fick Roger bygga ett stöd av kuddar runt ryggen för att lindra belastningen. Detta innebär att jag idag inte ska göra ett "smack", därför sitter jag här vid datorn och bloggar medans Boss sover och snarkar i sin säng bredvid mig, rätt rogivande faktiskt.


Vad som händer under dagen vet jag inte riktigt utan idag ska jag bara fånga dagen, ta den som den kommer.

Att fördriva tiden positivt

Barnen går iväg till skolan och samtidigt börjar det tystna här hemma. Det enda som hörs är radions diskussioner om val och politik, vilket inte intressera mig speciellt mycket, hundens snarkande i sängen. Det är super irriterande att inte kunna göra allt det där jag kunde förut, men å andra sidan hade jag ju inte varit sjuskriven. Jag gjorde ett försiktigt försök att dammsuga när ryggen skrek på mig att sluta med detta. Hur kul är det med ett halvrent golv??? SUCK!
Jag åkte i till stan en liten stund igår, bara för att komma hemifrån,  och lånade lite böcker på biblioteket som kanske kan ge mig lite inspiration när jag börja jobba igen. Spontant kände jag att en klippning inte skulle sitta fel och som tur var fick jag en tid så fort jag gick in genom dörren. Det va behövligt med en klippning kan jag säga. Det sliter inte bara psykiskt, fysiskt utan det märks även på håret när man har varit sjuk.
Allt rullar på i den berömda vardagen. Joel mår riktigt bra nu när skolan äntligen dragit igång och det är en superskön klass som han går i, lite trött psykisk är han men å andra sidan har han inte gått i skolan med någon reda sedan i november förra året. Men de ger med sig med tiden. Eloise är redan trött på skolan men det har nog med åldern att göra, dessutom tror jag att årskurs 8 är extra dryg.
Nu ska jag ta tag i min lilla träning för att väcka synapserna till liv ;) och gå en liiiiten promenad sen vila.

Helg

Ja det känns som att det är ständigt måndag fredag men nu är helgen här i alla fall.


Barnen har nu börjat skolan Eloise och Jonna började igår torsdag och Joel i dag. Tjejerna hade en vanlig skoldag medans Joels klass hade Kick off på Kungsholms fort där de körde Fångarna på fortet vilket va väldigt uppskattat. Jag fick hem en riktigt utmattad kille som hade sett framemot sin första dag på skolan då det va länge sedan han gick i skolan.       Vad händer dá? Jag har haft min första ensamma dag hemma sedan jag blev sjukskriven, men efter någon timme slutade Jonna och fick då, tack och lov, lite sällskap och hjälp här hemma. Om ni bara visste vad det tar emot att be min 9-åriga dotter att hjälpa mig med tvätten efter en skoldag, att hjälpa mig att handla, att hjälpa mig att plocka upp allt som väger mer än 2 kg, är detta rättvist?? Jag har då varit hemma heladagen för att få hjälp med de vardagliga sysslorna som vi alla annars ta för givet. Jag FÅR INTE bära mer än 2 kg!!!! När jag är i denna situationen är det mycket som väger mer än 2 kg, speciellt när jag ska handla med tanke på att två 1 lit. mjölk väger 1 kg vadera.
Vad skulle jag gjort utan mina barn som har hjälpt mig med allt här hemma nu när Roger jobbar. Nu har skolorna börjat och jag får försöka hitta på en annan strategi. Men å andra sidan vill jag inte utnyttja mina barn när de är trötta och slitna efter en hel skoldag, det är läxor och kompisar som tynger dem. Njaaa det känns inte rätt. Nåväl "vad är väl en bal på slottet" det finns de som har det värre än vi!

Jag har nu dessutom bidragit med en massa pengar till ungcancer med att köpa en massa kläder. Det känns så fantastiskt att ta på mig dessa kläder som faktiskt gör nytta, hela slanten. Tyvärr bråkar alltid Blogger med mig så jag kan tyvärr inte lägga upp några bilder, för dåligt. Nu ska Jonna och jag fixa middag till i kväll och samtidigt passa på att önska er alla en riktigt trevlig HELG!

Sakta men långsamt

Nu är det ett tag sedan jag va inne på bloggen, jag har inte haft varken ork eller lust till att skriva, idag känns det bättre.
Det har varit himla varmt ute så de har blivit många timmar ute i skuggan. Någon båttur är inte att tala om efersom ryggen inte klarar av guppandet. Det går framåt. Det händer inte så mycket annars, barnen är med kompisar och bada.

Jag var och hälsade på mina kollegor i går för att se hur de har det i röran. Åh vad jag önskar att jag är bra i ryggen så jag kan gå tillbaka och jobba men jag får ha tålamod, ni som känner mig vet ju att det inte är min starka sida när det gäller mig själv.

Min kompis från Ängelholm var och hälsade på mig för någon helg sedan. Det  blev många skatt och diskussioner om allt och absolut ingenting. Det behövde jag att h Linda här hos mig betyder så mycket.

I kväll blir det grill hos svärfar och svärmor då Rogers bror är nere från Jönköping och hälsa på med sina dötttrar.