Veckorna rusar på i ryslig fart och snart är min sjukskrivning över och då blir det dags att jobba halvtid. Jag har varit och hälsat på min kompisar på förskolan och den känslan som uppstår när jag kliver in genom dörren är obeskrivbar. Glädjen, kramarna, blickarna, frågorna, barnen har så mycket att berätta och visa när jag kommer och hälsa på. Bland annat var det ett barn som frågade var jag hade mina orangea foppatofflor (mina inneskor), och om jag ska ha dem när jag kommer tillbaka till förskolan. Jag berättade att de har gått söner och att jag måste köpa ett par nya. Barnet berättade att på city gross hade de minsann såna foppatofflor och att han ska köpa ett par till sig själv. Jag svarade att jag kanske vill ha en annan färg denna gången och han gav mig många uppslag på vilken färg jag skulle köpa. I slutändan av samtalet var det ändå den orangea färgen som var finast och att den fina färgen passar mig! Vad säger man? Barn är underbara och jag får nog se till att hitta mig ett par orangea foppatofflor innan jag börja jobba eller va tro ni?
Min vardag består nu till fullo att träna, försöka gå mindre sträckor i raskare takt, hämta - lämna barn. Jag har skaffat mig ett gymkort på Daja`s gym eftersom jag inte har möjlighet att anpassa de få tiderna som finns på sjukgymnastiken i Lyckeby. De två sammarbetar tillsammans och jag fick då lite rabatterat pris (tack och lov) och kan träna när jag vill. Schemat har min sjukgymnast lagt upp så att jag ska träna aktivt på gymmet tre gånger i veckan, resterande dagar ska jag träna hemma, träning sju dagar i veckan med andra ord. Eloise gör sin prao där och hon är min PT under hennes prao tid. Det träningsschema jag fått av min sjukgymnast ska jag köra på i tre månader därefter ska träningen ökas viktmässigt. Vilket innebär att jag måste träna aktivt varje dag i minst sex månader framöver för att min kropp ska reparera sig efter operationen.
Jag har fortfarande svårt att ta till mig vad som hänt. Jag kan inte fatta att min kropp och ork inte är som vanligt vilket gör mig så jäkla förbannad när jag få motgångar. Ett exempel är när jag är ute och gå en kort sträcka och mitt ben viker sig och jag tappar balansen, den ilska som bryter ut då gör bara att jag vill skrika och slå på någonting. Ja jag vet att det låter hemskt, jag är inte den personen som vill slåss men fan när kroppen inte lyder och min frustration till allt som hänt gör mig bara så arg på mig själv. Visst märker jag förbättringar men även bakslag när jag minst anar det.
Snart är det helg igen och fredag är det handbollsträning för Jonna, lördag ska Jonna äntligen få ha sitt kalas tillsammans med sin kompis Tilde. Jonnas kalas har blivit framskjutet med tanke på allt som hänt. Hon fyllde år i April och på vår födelsedag låg jag inne på sjukhuset med Joel. Nu äntligen blir det discokalas. Barnen har verkligen kommit i skymundan när Joel var sjuk, sen jag. Jag hoppas att Roger och jag kan kompensera detta under tidens gång.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar