....är det många som har sagt till oss, det stämmer verkligen. Efter Joels cancer har vi verkligen gått tillbaka i vadagens ekorrhjul med arbete, skola, aktiviteter, allt det där som vi saknade under sjukdomsperioden men frågan är hur mår vi, alla fem egentligen, efter allt detta som har hänt?
Svaret på den frågan är inte svår. Vi mår inte så bra som man skulle kunna tro.
Innan hade vi världens fajt med att mota bort cancer, två månader efter fick mina barn se mig akuttransporterad ner till Lund igen för snabb operaton då en tumör upptäcktes i min bröstrygg. Därefter en lång rehabilitering där Roger och barnen fick göra allt här hemma. Barnen fick helt enkelt hjälpa till med att ta över min roll i hemmet. Men vad händer med oss NU ett år efter? Vi går med våra skygglappar på oss och låtsas att allt är bra och vissa dagar är verkligen bättre andra. Återigen i detta kalla samhälle blir vi bollade fram och tillbaka från olika instanser som anser att våra "problem" inte är "deras bord" nehe vems jävla bord tillhör vi da? Barn med magkatarr, huvudvärk, illamående, trötthet, likgiltighet, passivitet, oro, stress orden kan göras många men till vilken nytta när vi inte tillhör något bord. Nu är det omperazol till en början som ska vara hjälpande i brist på engagemang från landstingets sida. Nej det är inte ok men just nu orkar jag inte med att strida mer för orken är totalt slut vi får väl se om det blir ett ras framöver.
Ett litet ras har jag haft sedan i onsdags förra vecka då någon form av influensa (tror jag) hoppade på mig med halsont, hosta, snuva, feber, frossa, ljus/ljudkänslighet, trötthet. Idag är jag fortfarande inte helt ok och känner mig stel som en vandrande pinne efter allt liggande. Jag har fortfarande frossa till och från, trött, ljud/ljuskänslig, huvudvärk, som kommer och går och snuva vilket gör att jag fortfarande är hemma från jobbet. Även här är det inte lätt att inte känna sig stressad över mina kära arbetskamrater som jobbar och sliter för att hålla näsan över vattenytan för att det inte finns någon vikarie för mig. Det är en fruktansvärd farlig situation då de är en man kort och ska se till alla barns säkerhet på förskolan och någon pedagogisk verksamhet är det inte ens tal på i en sån här situation, ska det vara så här? NEJ! Vi lever i ett moderns samhälle sägs det ständig och jämnt men var finns det samhället? Inte i Karlskrona i alla fall.
Mycket gnäll var det här men så är det! Jag har funderat mycket nu när jag varit sjuk och frustrationen bara växer och växer när jag ser hur små vi medborgare är och hur lite vi har att säga till om.
Tänk vad ord gör mycket och att det kan kännas så befriande att ha en blogg att skriva av sig på, det känns som att bägaren inte rinner över lika fort. Jag gick tillbaka igår och kollade vad jag hade skrivit när jag började blogga vilket va rätt intressant att se utvecklingen på mitt sätt att skriva och formulera mig i olika skrivsammanhang. Även om jag inte skriver så ofta längre så känns det skönt att ha den kvar.
Det är snart dags för det stora avslut för Joel. Nästa vecka ska han operera bort sin portacat som sitter inopererad innanför huden vid bröstmusklen. Cellgifterna gavs genom den och blodprover togs på ett enkelt sätt på den lilla dosan. I och med detta räknas risken att han skulle få ett återfall som väldigt liten. Detta är något som Joel har sett framemot länge och nu ska det snart äntligen bli dags att få ta bort det kroppsliga minnet på vad han har gått igenom. Det svåra är det psykiska och om de svårigheterna har jag redan skrivit om innan och det kommer nog aldrig att kunna raderas ut.
Nu ska jag ta mig en liten vila igen för att komma i fas med mig själv. Denna gången har det varit en tuff förkylningsperiod minsta lilla ansträngning gör mig trött och andfådd.
Ha det bäst!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar