Livet är inte lätt

Nu har det gått ett tag sedan jag skrev men nu är jag här igen.
Livet består av en massa jobbiga beslut att ta, dessutom hur du ska vara som person på de olika vägarna. Alla hur ju ett val om vilken väg som är bäst för just den egna individen. Jag har många väggrenar som jag brottas med i min vardag. Brottas med kanske var fel ordval men  jag känner att jag blir osäker och fundersam olika situationer där det bara låser sig. Jag vill att min familj ska må bra att barnen ska slippa bli påminda av vad vi gått igenom men det är en ständig kamp mot hjärnspöken. Oron finns där konstant fast vi inte pratar öppet om det hos alla fem. Dock kommer det fram vid irritation, ledsamheter, ilska med mera. Tänk om vi bara hade kunnat trycka DELITE så allt bara kan försvinna så kanske vi hade varit som alla andra!
Jag vet inte om jag kan köpa orden att vi blivit starkare som familj, snarare märker jag att det finns mer frustration och ilska hos oss fem som inte fanns innnan. Det som har varit har varit dax att se framåt JA absolut men hur fan bär man sig åt när allt bara ligger och nöter i huvudet på en i vissa stunder särskilt när det börja närma sig blodprovstagningar och läkarbesök. I andra stunder finns det inte en tanke på cancer eller tumörer. Att ge mer tillåtelse till att någon är arg på grund av det som hänt gör ju inte att det är OK att beter sig hur som helst. För så känns det som här hemma ibland. Det är inte ok att vara elaka mot varandra, det är inte ok att ständigt brottas med jobbiga ord som hela tiden måste besvaras. Det känns som att detta inlägg blir något negativt men livet är inte bara en dans på rosor. Ja vi är så tacksamma över att min opertion gick bra, att Joels skit gick bra men det hade varit så mycket bättre att inte behöva drabbats överhuvudtaget.Finns det verkligen en tanke med allt detta som hänt? Och vad är det för positivitet i detta? Jonna har för första gången satt sig på tvären fullständigt. Jag har aldrig sett denna sidan av henne förut. Hon tar efter Joel och Eloise attityd och väljer att inte lyssna på oss utan att det ska behöva bli en konfligt. Visst har jag försökt med att prata lungt och sansat, visat besvikelse men vad hjälper det, inte mycket i detta fallet. Nej igår och idag har varit mycket konstiga dagar. Jag känner inte igen mina barn Men det är väl en dela av livet och en annan fas kanske, vad vet jag.

Nej nu ska jag ta tag i min dagliga tråkiga träning innan det är dax att bege mig till jobbet för 4 ynka timmar.