Livet är inte lätt

Nu har det gått ett tag sedan jag skrev men nu är jag här igen.
Livet består av en massa jobbiga beslut att ta, dessutom hur du ska vara som person på de olika vägarna. Alla hur ju ett val om vilken väg som är bäst för just den egna individen. Jag har många väggrenar som jag brottas med i min vardag. Brottas med kanske var fel ordval men  jag känner att jag blir osäker och fundersam olika situationer där det bara låser sig. Jag vill att min familj ska må bra att barnen ska slippa bli påminda av vad vi gått igenom men det är en ständig kamp mot hjärnspöken. Oron finns där konstant fast vi inte pratar öppet om det hos alla fem. Dock kommer det fram vid irritation, ledsamheter, ilska med mera. Tänk om vi bara hade kunnat trycka DELITE så allt bara kan försvinna så kanske vi hade varit som alla andra!
Jag vet inte om jag kan köpa orden att vi blivit starkare som familj, snarare märker jag att det finns mer frustration och ilska hos oss fem som inte fanns innnan. Det som har varit har varit dax att se framåt JA absolut men hur fan bär man sig åt när allt bara ligger och nöter i huvudet på en i vissa stunder särskilt när det börja närma sig blodprovstagningar och läkarbesök. I andra stunder finns det inte en tanke på cancer eller tumörer. Att ge mer tillåtelse till att någon är arg på grund av det som hänt gör ju inte att det är OK att beter sig hur som helst. För så känns det som här hemma ibland. Det är inte ok att vara elaka mot varandra, det är inte ok att ständigt brottas med jobbiga ord som hela tiden måste besvaras. Det känns som att detta inlägg blir något negativt men livet är inte bara en dans på rosor. Ja vi är så tacksamma över att min opertion gick bra, att Joels skit gick bra men det hade varit så mycket bättre att inte behöva drabbats överhuvudtaget.Finns det verkligen en tanke med allt detta som hänt? Och vad är det för positivitet i detta? Jonna har för första gången satt sig på tvären fullständigt. Jag har aldrig sett denna sidan av henne förut. Hon tar efter Joel och Eloise attityd och väljer att inte lyssna på oss utan att det ska behöva bli en konfligt. Visst har jag försökt med att prata lungt och sansat, visat besvikelse men vad hjälper det, inte mycket i detta fallet. Nej igår och idag har varit mycket konstiga dagar. Jag känner inte igen mina barn Men det är väl en dela av livet och en annan fas kanske, vad vet jag.

Nej nu ska jag ta tag i min dagliga tråkiga träning innan det är dax att bege mig till jobbet för 4 ynka timmar.

Nu har jag jobbat i två dagar på halvfart och den lycka jag känner inombords går inte att förklara. Det är så härligt att vara tillbaka i barngruppen igen. Jag måste ändå erkänna, fast jag inte vill, att jag redan fick ett bakslag igår. Efter jobbet ska jag träna och det gick ju super i onsdags men igår gick det inte. Efter jobbet igår på väg till daja´s kändes det som att ryggmusklerna vid ärret satt löst och var svullet. Så jag fick snällt åka hem och lägga mig på soffan för att vila. Jag skällde ut stackars Joel som ville bli hämtad bara tio minuter hemifrån för att han inte sa detta redan i morse. Men smärtan och tröttheten gjorde att jag inte kunde koncentrera mig och diskutera moget! SUCK! Men som Roger sa att detta är säkert en inkörning för min kropp eftersom jag inte kan vila på samma sätt när jag jobba som jag kan göra hemma. En del av livets stora tröskel att ta sig över, men det ska jag göra. Har jag nu kommit så här långt så blir det svårt att stoppa mig.

Fredag redan Jonna har ont i halsen och ska inte träna handboll idag så vi får en lugn och fridfull kväll hela familjen. I morgon ska det byggas på pensionärskuvösen igen men denna gången invändigt, det finns alltid en massa att göra.

Onsdagens möte med Utredningstjänsten gick rätt bra. Jag det ska nu intervjuas en hel del läkare som hade hand om Joels fall för att se vad de har att säga så nu ska vi bara vänta och se vad som händer härnäst.

Jag önskar er en trevlig fredag och helg

En jobbig tillbakablick

I morgon blir en händelse full dag.
Jag börja jobba halvtid efter tre månaders sjukskrivning och sen ska vi (Joel, Roger och jag) på möte med landstingets utredningstjänst. Detta på grund av Joels felbehandling som skedde från November och fram till han fick sin diagnos, cancer i December. Det är med förtvivlan och ilska som jag går igenom Joels sjukvårdsjournaler från både medicin, reumatologen, barn och tandl. avdelningar. Jag kan inte fatta hur de alla 15 läkare kan ha så jäkla fel! Joel låg inne i tre veckor utan att någon av dessa 15 läkare kunde ge rätt diagnos från början. Nej det var allt från tandgnissling till barnreumatism, normal tonåring till inflammation i organen.... Jag är så laddad inför morgondagen men först ska jag jobba. Jag har idag börjat ner vad som ska med i morgon. eftersom jag måste träna efter jobbet så ska träningskläder med. Jag kan inte längre äta frukost på morgonen och måste då fixa både frukost och lunch som ska med, fast jag vet inte riktigt när jag ska få tid att äta detta men det blir en annan "femma". Anledningen till att jag slutat att äta tidigt på morgonen är att jag tror att magen inte har vaknat och det verkar som att det ligger mycket i detta med diarréerna. Jag har börjat med något som heter silicea, dricks tre ggr/dag, ett naturmedel med kisel gel som lägger sig som en hinna i tarmen, jag dricker även ett glas vatten med två tsk gurkmeja som är inflammationshämmande samt ett glas vatten med 1 tsk äppelcidervinäger innan varje måltid. Denna hjälp har jag fått av en kostrådgivare från FB som vill hjälpa mig då hon själv varit drabbad med ulcerös kolit och IBS precis som jag. Det finns ingen som helst tro att sjukhuset här kan hjälpa mig då jag farit ut och in i mer än 6 år i detta landsting. NEJ! Jag har ingen som helst förtroende för dessa inkompetenta människor......Det står jag för av erfarenhet både en, två och tre misstag som de har gjort vår familj. Nu får det vara nog! 


I helgen körde Roger på så det rök med vårt lilla uterum så nu är det panelat och klart. Nu ska han påbörja inifrån med isolering och panel. Sakta men säkert så kan det nog bli fint det här också efter många månaders väntan. Jag målade ett par meter på den ena väggen och fick minsann lida för detta hela kvällen och natten. Att måla hus är min rygg inte mogen för ännu. Jag har fortfarande inte fått någon remiss ner till Lund ännu, men det kommer väl så småningom.

MR ångest

I dag är det 13 veckor sedan jag opererades och idag gjorde jag en ny magnetkameraundersökning för att kontrollera hur läkningen har framskridit. Ångesten började i morse ordentligt. Jag vet inte vad jag är mest rädd för men jag bara stortjöt när Roger skulle åka till jobbet, jag ville verkligen inte detta. Kl 10:00 var det dax enligt remissen men fick vänta i 50 minuter innan de tog in mig för att sätta nål. De hade fått in ett akutfall och han fick förtur. Inte nog med att jag fick vänta hemma på att åka, jag fick vänta grymt länge på att komma in på MR. Väl inne sattes nålen och jag höll på att svimma, för det var ju inte den "lilla" nålen de sätter när de ska skjuta in kontrast. Roger satt helatiden vid min sida och såg till att jag höll mig lugn, för det behövdes. Tänk att 30 minuter kan kännas som flera timmar, helt ofattbart.  Nåväl nu är det gjort och nu ska bilderna skickas till Lund för kontroll innan jag ska göra tre månades återbesöket. Tänka sig att på fredag är det 3 månader sedan jag gjorde MR röntgen sist och fick åka akut ner till Lund. Shit vilken turbulent dag det var, helt chockartat och ofattbart. Allt borde ju se bra utmen jag kan ändå inte låta bli att vara rädd för vad som komma skall. Jag har fortfarande inte fått någon tid till Lund men det borde vara nästa vecka då det är 3 månader sedan jag opererades.

Annars händer det inte mer än vanligt, träning, hämtning, lämning, experimenterande med maten.
I morgon torsdag kommer panelen till vår utbyggnad och då ska det spikas. Roger har tagit ledigt för att hinna med innan vintern, jag är ju inte mycket till hjälp tyvärr. Fönsterna sitter på plats så nu är det "bara" till att spika panel, isolera.  

Tiden som gått

Veckorna rusar på i ryslig fart och snart är min sjukskrivning över och då blir det dags att jobba halvtid. Jag har varit och hälsat på min kompisar på förskolan och den känslan som uppstår när jag kliver in genom dörren är obeskrivbar. Glädjen, kramarna, blickarna, frågorna, barnen har så mycket att berätta och visa när jag kommer och hälsa på. Bland annat var det ett barn som frågade var jag hade mina orangea foppatofflor (mina inneskor), och om jag ska ha dem när jag kommer tillbaka till förskolan. Jag berättade att de har gått söner och att jag måste köpa ett par nya. Barnet berättade att på city gross hade de minsann såna foppatofflor och att han ska köpa ett par till sig själv. Jag svarade att jag kanske vill ha en annan färg denna gången och han gav mig många uppslag på vilken färg jag skulle köpa. I slutändan av samtalet var det ändå den orangea färgen som var finast och att den fina färgen passar mig! Vad säger man? Barn är underbara och jag får nog se till att hitta mig ett par orangea foppatofflor innan jag börja jobba eller va tro ni?


Min vardag består nu till fullo att träna, försöka gå mindre sträckor i raskare takt, hämta - lämna barn. Jag har skaffat mig ett gymkort på Daja`s gym eftersom jag inte har möjlighet att anpassa de få tiderna som finns på sjukgymnastiken i Lyckeby. De två sammarbetar tillsammans och jag fick då lite rabatterat pris (tack och lov) och kan träna när jag vill. Schemat har min sjukgymnast lagt upp så att jag ska träna aktivt på gymmet tre gånger i veckan, resterande dagar ska jag träna hemma, träning sju dagar i veckan med andra ord. Eloise gör sin prao där och hon är min PT under hennes prao tid. Det träningsschema jag fått av min sjukgymnast ska jag köra på i tre månader därefter ska träningen ökas viktmässigt. Vilket innebär att jag måste träna aktivt varje dag i minst sex månader framöver för att min kropp ska reparera sig efter operationen.
Jag har fortfarande svårt att ta till mig vad som hänt. Jag kan inte fatta att min kropp och ork inte är som vanligt vilket gör mig så jäkla förbannad när jag få motgångar. Ett exempel är när jag är ute och gå en kort sträcka och mitt ben viker sig och jag tappar balansen, den ilska som bryter ut då gör bara att jag vill skrika och slå på någonting. Ja jag vet att det låter hemskt, jag är inte den personen som vill slåss men fan när kroppen inte lyder och min frustration till allt som hänt gör mig bara så arg på mig själv. Visst märker jag förbättringar men även bakslag när jag minst anar det.


Snart är det helg igen och fredag är det handbollsträning för Jonna, lördag ska Jonna äntligen få ha sitt kalas tillsammans med sin kompis Tilde. Jonnas kalas har blivit framskjutet med tanke på allt som hänt. Hon fyllde år i April och på vår födelsedag låg jag inne på sjukhuset med Joel. Nu äntligen blir det discokalas. Barnen har verkligen kommit i skymundan när Joel var sjuk, sen jag. Jag hoppas att Roger och jag kan kompensera detta under tidens gång.

Vardag

Barnen har börjat skolan, jag har börjat träna med övningar från sjukgymnasten men dagarna går allt för fort. Hösten kommer med stormsteg men när solen är framme är det verkligen fortfarande sommartemperatur.
I går fredag var jag med Jonna i skolan, från 8 - 12, hon går nu i trean och börjar bli lite vuxen hon också. Denna klass är fantastisk, barnen är så sammansvetsade och snälla mot varandra. Lärarna som de har är umderbara och befinnersig i nutid. Med detta menar jag att de hela tiden håller sig uppdaterade med nutidens skola och ser inte bakåt i tiden som många gör. Jag blev imponerad över hur de kan hålla ner nivån i klassrummet då elevantalet består av 28 underbara elever. En stor eloge till Jenny och Hanna som lyckas se alla barn och deras behov i en modern skola. Efter skolan fick jag minsann gå och lägga mig eftersom ryggen och mitt ben inte riktigt gillade min aktivitet, då satt jag mest eller stod upp för att variera mig. Sen blev det hård träning vilket måste göras varje dag. På eftermiddagen var det handbollspremiär för Jonna. Kl 17 - 18.30 varje fredag ska Jonna träna handboll i östersjöhallen. Det har både Joel och Eloise gjort och nu  vill Jonna prova på. Hon var jätteduktig på träningen och hon har verkligen bollkänsla. Nu återstår det bara att se om detta är något hon vill fortsätta med. Dock var inte tränarna något att ha. Den ena kvinnliga tränaren stod med en massa papper framför barnen och läste innantill hur hon skulle introducera ett träningsmoment, det va för dåligt. Dessutom blev det för mycket "skitsnack" tränarna emellan, vilket tråkade ut barnen när de stod och väntade på nästa moment. Nej det var inget bra första intryck. Roger har blivit tillfrågad att ta över laget och efter denna syn så verkade det som att han och Joel ska ta över tjejlaget. Det blir nog skitbra i såfall!!

Jag är fortfarande sjukskriven till och med september ut, därefter ska jag börja jobba halvtid det ska bli skönt att komma i fas igen efter denna pers. Annars rullar det på, Eloise kompis Wilma, från kalmar, är nere på besök denna helgen, Joel ska på bio i kväll och Jonna har en lekkompis här.  Nu är det är som det brukar. Nästa vecka ska Eloise praoa för första gången och hon ska vara på Dajas gym vilket hon ser framemot och lunchen ska hon äta på den fantastiska friskolan Svettpärlan, av erfarenhet vet jag att där är maten är super!!  Joel ska iväg i tre dagar till Stockholm med skolan och deltar i de teoretiska spelen. Häftigt att skolan gör något annat med eleverna än att bara vara på skolan. Joel går på Mikael Elias gymnasiet som är en privat skola som gör allt för sina elever, inom vissa ramar. Ja jag måste säga att jag är mycket FÖR de privata skolorna för de är inte så inrutade, de gör så mycket annat för att tillfredställa elevernas lärande på många varierande sätt! Vilket de kommunala skolerna inte kan på samma sätt. Ja alla tycker vi olika vilket kanske är tur.

Jag önskar er alla en trevlig helg

 

Carpe Diem

Dagarna går fast jag inte gör så mycket, bara ett himla körande för att hämta och lämna barn hela tiden. Detta på grund av bussarna inte kör så ofta, tyvärr.


Efter att jag hade lämnat Joel på skolan i går körde jag förbi jobbet för att vara med en stund på planeringen, det blev ett härligt återseende. Jag fick goa kramar av mina kollegor, även barnens varma små armar runt min hals när de kom in efter uteleken. Jag satt med under lunchen för höra vad barnen hade för tankar, jösses vad mycket de hade att berätta. Jag vet att jag har sagt det innan och det måste sägas igen, jag har världens bästa yrke och är så arg över att vara opererad i ryggen, rehabiliteringen är för mig alldeles för lång!!!!!


Efter besöket på jobbet åkte jag till maken för att käka gemensam lunch, det hände inte så ofta. Efter detta blev det en lite runda till stan för att köpa nya jeans och tänka sig jag fann ett par....
Efter gårdagens prövning av jeans mycket gående hade jag en hemsk eftermiddag, musklerna i ryggen ömmade så pass att jag inte varken kunde ligga, stå eller sitta. På kvällen vi sänggåendet fick Roger bygga ett stöd av kuddar runt ryggen för att lindra belastningen. Detta innebär att jag idag inte ska göra ett "smack", därför sitter jag här vid datorn och bloggar medans Boss sover och snarkar i sin säng bredvid mig, rätt rogivande faktiskt.


Vad som händer under dagen vet jag inte riktigt utan idag ska jag bara fånga dagen, ta den som den kommer.