Precis som rubriken säger, tårarna rinner nerför mina kinder för första gången på länge. Cancer, ett faktum är över, det är det vi vill och tro på trots återfallsrisk på endast 10% av alla fall så kommer återbesök att göras. Nu kommer sanningen i kapp. Vardagen och rehabiliteringen är nära. Joel ska "bara" komma ner i sina värden innan det är dags att komma upp igen för att äntligen få känna sig som en normal tonåring igen.
Men nu är mina hjärnspöken på besök igen. Vad händer om.....Ja, jag är så glad för att jag fått min son tillbaka med råge, gladare, positivare och mer erfaren än någonsin. Jag kan inte hjälpa att tänka om vad som händer OM han får tillbaka denna hemska cancern igen, det finns ju alltid en risk. Jag är så rädd inombords dagarna i enda. Allt jag tänker på just nu är just OM........ Det gör inte saken bättre att jag inte har någon nära mig som kan hjälpa mig att stötta mig i detta nu. Sitta ner och prata, känna den varma tröstande kramen som gör att jag känner trygghet. Ja jag vet att många runt omkring oss finns där och stötta, men det finns bara få som kan komma inpå mig och de är låååångt härifrån och det gör så ont.
Jag har en fasad som jag dragit ner för att kunna hantera vardagen att jag kunnat gå igenom varje dag timme för timme, dag för dag. Denna fasad kanske alla har på olika sätt, men just dessa dagar som varit har fasaden sakta rullat upp, utan min vetskap. Vad jag gör, vad jag lyssnar på, barnen jag ser, de får mig att gråta. Ja sanningen har väl sakta kommit mig nära om vad vi har varit med om och vad vi går igenom.
Familjen är viktig och den gör jag allt för och nu ska jag försöka bearbeta vår traumatiska situation. Det inget som jag kan slänga över axeln och bara glömma. Jag måste hitta jämvikt någonstans hur jag ska balansera då och nu, det som komma skall. Vara förberedd för det som KAN komma, vilket givetvis inte ska..... men ändå.
Jag måste bli totalt nedslagen för att sakta kunna klättra upp igen för att vara förberedd på det värsta. Jag tro att detta handla om att jag känner mig ensam och inte har mina föräldrar nära. Jag måsta ständigt vara på min vakt för att kunna hantera situationen om den kommer eftersom jag inte har någon att luta mig tillbaka på.
Jag är tacksam för alla kända och okända runtomkring mig som läst och stöttat oss i denna hemska situation, men det är nu som allt är tungt.
Mina andetag är tunga, hjärtat är tungt lungorna är ännu tyngre, min kropp känns som betong fast vikten är lägre än för fyra månadersedan.
Hur går jag/vi vidare? Musiken har en stor betydelse i denna bearbetningsfas utan den hade allt varit ännu värre kan jag säga. De senaste dagarna har verkligen varit väldigt påtagliga om vad som hänt och händer. Nu måste vi gå vidare men jag står fast och trampa i något okänt vatten som jag inte kan ta mig ur.
Jag tänker på min Pappa och Mamma, tårarna rinner. Jag tänker på mina systrar, tårarna rinner. Jag tänker på mina underbara barn, tårarna fortsätter att rinna. Tar detta aldrig slut? Mitt liv kör slut på mig, i denna situation som jag ska glädjas över som faktiskt är slut. Är min energi slut? Har jag insett faktum? Har jag varit förnekande?
Det spelar ingen roll för tårarna rinner avsett vad som händer. I affären, i bilen, hemma, på sjukhuset med mera. Men varför? Varför nu? Jag känner ingen lättnad snarare tvärtom. Jag kan skriva hur mycket som helst om hur allt känns just nu men det är dags att avsluta någonstans och det är NU:
Joel är på väg ner i sina värden för sista gången och vi invänta eventuell feber som alltid kommer efter cellgiftsbehandlingen.
Efter detta ska han tillbaka och få vara en trotsig tonåring som gör allt det där som han missat på grund av att han drabbats av en hemsk sjukdom som heter Cancer.
Kram på er
<3
Kraaaaaaaaammmmmmmm!!!!!!!!!
SvaraRaderaKerstin