Jag fick ta mig i kragen och besluta mig för att vara hemma med Joel denna veckan medans Roger åker till jobbet. Det var ett beslut som satt långt inne och var svårt att ta av olika anledningar. Roger nästan "tvingade" (på ett bra sätt) mig att vara hemma då han såg att jag rent psykiskt inte mådde så bra, jag var inte speciellt kontaktbar efter fredagens sista behandling. Han såg hur trött, ledsen och nedstämd jag var och blev givetvis lite orolig och tog beslutet åt mig. Vilket inte är så himla lätt att acceptera. Jag vill vara mina kollegor och arbetet i sig trogen då våren består av utvecklingssamtal, projekt och andra planeringar som måste göras innan sommaren. Dock vet jag att mina underbara kollegor är förstående, det är bara mitt egna samvete som talar om att jag måste jobba för de behöver mig. Jag har mitt mentors år som måste göras efter examinationen, den har också fått vänta. Jag måste reparera min familj som faktiskt fortfarande lider av sviterna av Joels, broderns och sonens cancer som ständigt är påtalande på olika sätt. Jag vill att barnen ska komma ihåg att jag faktiskt va där för familjen och inte bara jobbade de behöver mig mer än vad man kan tro. Denna situation är inget vi kommer glömma eller försöka förtränga utan nu måste vi bara acceptera det som hänt och försöka gå vidare. Alla gör vi detta på många olika sätt, jag vet inte riktigt än hur eller vart jag bifinner mig, jag känner lite att jag tappat bort mig själv någonstans på vägen.
I går åkte Joel och jag till sjukhuset för en rutin blodstatus och det gjordes även en lungröntgen. Joel har ont i vänster lunga till och från och har svårt att förklara vad det kan bero på. Tack och lov kunde inget ovanligt upptäckas på bilderna och blodproverna såg relativt bra ut. Han är har rusat ner i sina vita, vilket är de som ska ner på noll för att sedan vandra uppåt igen och bli frisk. Nu väntar vi på en eventuell inläggning igen runt torsdag-fredag då han troligtvis är som lägst och har alltid blivit inlagd vid den tiden.
Alla är lite trötta och på något sätt nedstämda här hemma, förutom Joel, kanske inte nedstämda utan snarare orkeslösa efter allt som hänt. Joel äter, spela dator och pratar med sina kompisar och förklara hur läget ligger till. De vill gärna träffa Joel men då förklara han att det inte är så bra nu eftersom han är så låg i sina värden, han förklara allt. Joel är så duktig och medveten om detta som hänt och vill inte riskera någon onödig inläggning som gör att hans tillfrisknande tar längre tid. Tanken är att han sakta ska komma tillbaka till skolan efter påsklovet ett par timmar om dagen. Träningen ska tas upp sakta men säkert, just nu består den bara av korta promenader för att få upp flåset, vilket är lättare sagt än gjort. Vi märker att denna behandling verkligen brutit ner hela muskelmassan, nervimpulser, motorik och kondition i kroppen, nu ska vi hjälpa Joel att komma tillbaka rent fysiskt också.
En dag i taget, timme för timme ska vi sakta komma i fas med livet igen........
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar