ska jag eller ska jag inte?

Jag sitter här vid frukostbordet med mitt goa kaffe och funderar. Ska jag fortsätta med bloggen eller ska jag lägga ner den. Det är rätt mycket som händer nu runt omkring mig och känner att tiden inte räcker till för skrivandet. Även om det flera gånger varit en stor hjälp i de jobbiga stunder vi haft i vår familj. Jag får nog ge det lite tid innan jag bestämmer mig helt.

Vi har klarat av sjukdomarna från helvetet men det är nu smällen kommer, efteråt för alla. Att få grepp på det psykologiska problemen är betydligt mycket svårare än det fysiska vid själva sjukdomstiden. Det är märkbart att vår familj kämpar med olika psykologiska problem som vi nu försöker få hjälp med. Vi är friska, Joel och jag, vi kämpade oss igenom en fruktansvärd tid och nu ska vi försöka samla ihop familjen igen. Flickorna och Roger har fått stå vid sidan om i två omgångar och vara starka för oss. Ingen ska behöva vara  med om det som vår familj har fått gå igenom, livet är bra orättvist. Det finns dem som har fått stå ut med värre saker kanske och alla har det jobbigt på olika sätt. Men när man som förälder ser hur alla glider ifrån varandra, stänger in sig på varsitt rum, undviker varandra för att slippa bli påmind av vad som varit, då är det tufft. Att som barn bli drabbad av panik ångest, obeskrivlig ilska, egoism, depression med mera är svårt att råda bot på utan professionell hjälp. Men det är på väg med förhoppning av att det kommer att hjälpa om alla är med på detta tåg vill säga, annars är det meningslöst.

Nu försöker vi komma ikapp med allt som fått stå åt sidan i två år, båten, utebyggnaden, förråden, huset med mera allt bara byggs på. Tur att vi går mot rätt årstid.

Nu ska jag ut och fortsätta med det jag avslutade som inte blev klart.

Må gott

Det sägs att allt kommer efteråt.....

....är det många som har sagt till oss, det stämmer verkligen. Efter Joels cancer har vi verkligen gått tillbaka i vadagens ekorrhjul med arbete, skola, aktiviteter, allt det där som vi saknade under sjukdomsperioden men frågan är hur mår vi, alla fem egentligen, efter allt detta som har hänt?
Svaret på den frågan är inte svår. Vi mår inte så bra som man skulle kunna tro.
Innan hade vi världens fajt med att mota bort cancer, två månader efter fick mina barn se mig akuttransporterad ner till Lund igen för snabb operaton då en tumör upptäcktes i min bröstrygg. Därefter en lång rehabilitering där Roger och barnen fick göra allt här hemma. Barnen fick helt enkelt hjälpa till med att ta över min roll i hemmet. Men vad händer med oss NU ett år efter? Vi går med våra skygglappar på oss och låtsas att allt är bra och vissa dagar är verkligen bättre andra. Återigen i detta kalla samhälle blir vi bollade fram och tillbaka från olika instanser som anser att våra "problem" inte är "deras bord" nehe vems jävla bord tillhör vi da? Barn med magkatarr, huvudvärk, illamående, trötthet, likgiltighet, passivitet, oro, stress orden kan göras många men till vilken nytta när vi inte tillhör något bord. Nu är det omperazol till en början som ska vara hjälpande i brist på engagemang från landstingets sida. Nej det är inte ok men just nu orkar jag inte med att strida mer för orken är totalt slut vi får väl se om det blir ett ras framöver.


Ett litet ras har jag haft sedan i onsdags förra vecka då någon form av influensa (tror jag) hoppade på mig med halsont, hosta, snuva, feber, frossa, ljus/ljudkänslighet, trötthet. Idag är jag fortfarande inte helt ok och känner mig stel som en vandrande pinne efter allt liggande. Jag har fortfarande frossa till och från, trött, ljud/ljuskänslig, huvudvärk, som kommer och går och snuva vilket gör att jag fortfarande är hemma från jobbet. Även här är det inte lätt att inte känna sig stressad över mina kära arbetskamrater som jobbar och sliter för att hålla näsan över vattenytan för att det inte finns någon vikarie för mig. Det är en fruktansvärd farlig situation då de är en man kort och ska se till alla barns säkerhet på förskolan och någon pedagogisk verksamhet är det inte ens tal på i en sån här situation, ska det vara så här? NEJ! Vi lever i ett moderns samhälle sägs det ständig och jämnt men var finns det samhället? Inte i Karlskrona i alla fall. 
Mycket gnäll var det här men så är det! Jag har funderat mycket nu när jag varit sjuk och frustrationen bara växer och växer när jag ser hur små vi medborgare är och hur lite vi har att säga till om.


Tänk vad ord gör mycket och att det kan kännas så befriande att ha en blogg att skriva av sig på, det känns som att bägaren inte rinner över lika fort. Jag gick tillbaka igår och kollade vad jag hade skrivit när jag började blogga vilket va rätt intressant att se utvecklingen på mitt sätt att skriva och formulera mig i olika skrivsammanhang. Även om jag inte skriver så ofta längre så känns det skönt att ha den kvar.


Det är snart dags för det stora avslut för Joel. Nästa vecka ska han operera bort sin portacat som sitter inopererad innanför huden vid bröstmusklen. Cellgifterna gavs genom den och blodprover togs på ett enkelt sätt på den lilla dosan. I och med detta räknas risken att han skulle få ett återfall som väldigt liten. Detta är något som Joel har sett framemot länge och nu ska det snart äntligen bli dags att få ta bort det kroppsliga minnet på vad han har gått igenom. Det svåra är det psykiska och om de svårigheterna har jag redan skrivit om innan och det kommer nog aldrig att kunna raderas ut.


Nu ska jag ta mig en liten vila igen för att komma i fas med mig själv. Denna gången har det varit en tuff förkylningsperiod minsta lilla ansträngning gör mig trött och andfådd.


Ha det bäst!

Godmorgon

Då har min nya kurs dragit igång på riktigt. Igår var jag i Kalmar på kursintroduktion och två föreläsningar. Föreläsningarna handlade och bedömning av studenter på den nya lärarutbildnignen. Det är bara ett årsedan jag tog examen och ändå har mycket nytt hänt sedan dess. En ny betygsskala samt ny utbildningsform. Det var spännande att träffa en grupp av både förskollärare, låg-mellanstadielärare och gymnasielärare. De flesta var från Kalmar förutom jag och en till som var från Karlskrona.

Här hemma knallar vardagen på som vanligt förutom at tiden går för fort vilket innnebär att jag knappt hinner komma hem förrens det är dax att vakna och skicka barnen till skolan, och sen jobba. Hur ska man lyckas göra vardagen lite mer spännande? Jag vaknade alldeles förtidigt idag redan kl 05.00 och sitter nu här med min kaffe mugg och funderar över vardagen i sig.

Mina barn sover som små bebisar och maken lika så, det är rätt  skönt att sitta och filosoferar någon gång ibland själv vid matbordet med mitt lilla kaffe och få en lugn start på dagen. Jag börjar 6.45 idag och när jag komer till jobbet är det alltid fullt ös som gäller. Jag ska nu fixa lite frukost till familjen innan det är dax att köra ivär och möta dagen. JAg önskar er en trevlig dag.

Kan man älska sitt jobb för mycket?

En heltidstjänst innebär mycket vilja och engagemang i det jag gör. Att jag lägger mer än 100% i mitt arbete är bara på grund av att jag tycker att det är så lärorikt och roligt. Jag har så många ideer som jag vill få utlopp för vilket inte hinns med när jag befinner mig i barngruppen. När jag väl är hemma och reflekterar över vad som hänt under dagen utvärderar jag olika situationer som hänt på förskolan, varför det blev som det blev och vad hade jag kunnat göra bättre. Är det fel av mig att älska mitt jobb och lägga tid på detta när jag är hemma?
Barnen är upptagna med sitt. Alla tre sitter i varsitt rum och skypa och spela med kompisar när de inte gör sina läxor. Roger sitter gärna framför tv och det är inte mitt stora intresse då jag bara somnar. Det finns inget som är så sövande som tv. Det är då jag surfar runt och kollar olika miljöer, påbörjar månadsbrev, punktar upp vad som behöver göras, göra dokumentationer, fixa vikarier med mera. När jag är på jobbet vill jag vara där med barnen och inte sitta med en massa annat, det blir lättare för mig att göra detta hemma i lugn och ro och tänker bättre. Klart att Roger inte tycker att det är så kul men det händer ju inte speciellt mycket ändå på vardagarna, på sin höjd hinner vi med att träna, knappt det ibland.

På måndag ska jag upp tll Kalmar efter jobbet det är kursintroduktion för den nya kursen, att handleda och bedöma lärarstudenter, det ska bli intressant att se vad denna kurs har att erbjuda. Att jag skulle läsa igen kunde jag aldrig tro om mig själv när jag började läsa till förskollärare. Jag måste säga att det är jätteroligt och lärorikt är jag egoist för det? För att jag vill läsa, försummar jag min familj genom att göra detta?
Jag känner att jag har hittat min grej i mitt liv, förutom min familj, som är det viktigaste för mig. Utan dem har jag ingenting och allt som vi varit med om gör att jag känner att det är bäst att passa på att göra något jag brinner för innan det är försent. Jag har fått en andra chans i livet, precis som Joel det gäller at ta tillvara på alla möjligheter när det dyker upp.

Eloise åker idag till sin kompis Wilma i Kalmar och ska stanna där till i morgon, Roger och jag ska åka och träna medans Jonna ska på kalas. En vanlig lördag utan några utsvävningar.

Jag måste bara visa dessa underbara snögubbar som Jonna har gjort på fritids. Det är roligt att det finns andra förutsättningar att göra snögubbar på när vi inte kan göra några ute.

En lagom lugn Lördag

Lördag igen och det har varit en lagom hektisk dag. Boss har inte mått så bra som jag skrev i tidigare inlägg. I fredags när Joel kom hem med Ida hade han bajsat ner hela tamburen så stackarn, som är så kvackmagad, tog ut mattan och skurade av golvet. Tack Joel för det jag är stolt över dig!
Natten till idag har hans diarreér fortsatt. Han vöckte mig kl 03.30, 05,45 och 7.30 för att akut springa ut för att bajsa, stackarn. Så har det fortsatt hela dagen jag kan inte förstå hur en hund kan vara så full av SKIT! Han vill fortfarande inte äta utan bara dricker trots medicinen han jag köpte i går som kostade 420 spänn, helt galet. Blodproverna visade ingenting utan var helt normala. Detta innebär att om han inte blir bra efter dessa fem dagar så ska han röntgas och göra ett ultraljud på sin ömma mage.

Kvällen är lugn och det händer inte så mycket. Huset och toaletterna är städade, det är så skönt med ett nystädat hus. Roger och Eloise har bakat smördegsinbakad choklad som inte alls var dumma.

I morgon blir det träning och sen sittande framför tv då det är handbolls VM, i morgon spelar Sverige mot Tjeckien. Heja Sverige!!!

Jag önskar er en trevlig Lördag

Längesedan sist!

Oj vad tiden går fort. Jag såg att det är över en månad sedan jag skrev sist men det finns just nu inte tid att sitta och skriva tyvärr. Nu har jag en tid över innan jag börja jobba.

Det har varit jul och nyår, det tillbringade vi med mina föräldrar en lugn och skön jul på hemmaplan var barnens önskan, och det blev det. Roger och jag tog semester hela vinterlovet för att vara tillsammans med barnen då vi förra året låg nere i Lund. Vi har inte gjort något speciellt utan barnen har fått umgås med sina vänner, vilket är det viktigaste för dem just nu, sen har det blivit sena kvällar vilket i sin tur gjort att vi sovit länge. Det kändes skönt när vardagen kickade igång igen, jag älskar denna vardag måste jag säga! Jag fick dessutom reda på att jag kommit in på 7,5hp kursen Att handleda och bedöma lärarstudenter och den drar igång nu i Januari, det ska bli spännande att se vad den kursen har att erbjuda.

Igår var vi nere hos veterinären med Boss akut då han i två månader inte vill äta. Blodprover togs och en vanlig undersökning visade att han har buksmärtor så nu inväntar vi provsvaren, är de normala blir det röntgen som gäller. Det är ingen unghund vi har att göra med längre utan Boss är inne på sitt 10 år och åldern tar ut sin rätt.

Jag önskar er en bra dag,.....

När ska det ta slut!?

Ja det är väl det som är problemet, att det aldrig tar slut. Tänk om jag kunde stänga av hjärnan och glömma det som hände för ett år sedan, den sjukdomen som drabbade hela vår familj. Rädslan och oron finns kvar i oss alla på ett eller annat sätt. Tankarna faller tillbaka till Lund i olika moment och situationer hos mig som gör att rädslan attackera mig och jag får fullständigt blackout!! Idag har varit en sån dag. Jag har varit hemma med Jonna denna veckan då hon har vätska bakom trummhinnan och öroninflammation och feber till detta, det gör att jag få tillfället att möta barnen när de kommer hem från skolan. Jag har då uppmärksammat att Joel går och lägger sig så fort han kommit hem från skolan av trötthet. Detta speglar det som hände innan vi visste vad Joel hade för diagnos. Den rädslan som kryper innanför skinnet går inte att beskriva i ord jag vill bara VETA, svart på vitt att vi för alltid kan gå fria från denna sjukdom!!!!
I och med denna trötthet som Joel har gjorde att vi beslutade oss för att åka upp till dagvården för lite provtagningar. De vi kollar mest på är de vita blodkropparna eftersom det är de cellerna som ballade ur när Joel blev sjuk. Alla prover var idag helt i sin ordning och inget var avvikande, men något skall göras mot tröttheten, det kan vara en form av depression som gör att han inte har någon motivation till att göra något. Men huvudsaken är att proverna håller sig stabila i allafall.

Vi var på återbesök i Lund i slutet av November då fick vi träffa den fantastiska läkaren Anders, som tog hand om Joel under sjukdomsperioden, han berättade att Joel snart kan stänga dörren till cancern! Detta innebär att han i Januari ska få bli av med portakatten, som sitter inopererad i bröstet, eftersom risken är liten att sjukdomen kommer tillbaka. Joel behöver inte heller göra några schemalagda blodprovstagningar framöver utan läkarbesök vart tredje månad fram tills dagen han fyller 18 år, sen är besöken upp till honom själv. Detta innebär att han snart få bli friskförklarad bara några månader kvar, för snart är det Mars!!!!!

En vecka kvar till Jullov och jag och Roger har tagit semester dessa dagar för att tillbringa lite tid med barnen. Vi kanske kan få lite infall och sticka iväg någonstans vem vet vart? Men egentligen har inte det någon betydelse, huvudsaken är att vi är tillsammans nu när det har varit mycket som hänt runtomkring oss.

Jag kämpar på med min träning, dock inte så ofta längre eftersom jag jobbar heltid då hinner jag inte med träningen efter arbetstid, dessutom är kroppen rätt trött vilket gör att jag inte prestera så bra, då hoppar jag hellre över träningen. Familjen blir lidande oxå om jag åker och träna efter ett sent arbetspass för det är ju ingen annan som fixar maten här hemma när barnen kommer hem trötta och hungriga, Jonna ska hämtas på fritids annars blir det väldigt långa dagar för henne med stackarn. Nej träningen kommer sist i ledet, åven att jag är medveten om att jag behöver den för att jag inte ska få ont i ryggen och för att balansen ska bli bättre. Nej det är inget att gnälla över, det finns de som har det värre. Det viktigaste är mina barn och min man utan dem är jag ingenting, det är för dem jag kämpar för. Det finns ingenting jag inte skulle göra för dem, de betyder ALLT för mig.

Älskade barn om ni visste vad ni betyder mycket för mig, ni gör så att jag känner mig levande genom att göra mig glad, arg, ledsen besviken men framförallt gör ni mig uppmärksam på livets goda ting, det är den vardagen vi lever i varje dag. Den kärlek ni barn omedvetet ger mig, ett litet leende, ett litet ord som betyder så mycket, en kram, eller vad söt du är idag Mamma fast jag ser ut som ett nyvaket troll som sovit i hundra år. Det är så lite som behövs för att jag ska känna mig rik, här behövs inga pengar för vi har vinnit högvinsten! Alla våra tre barn lever och mår efter omständigheterna bra på ett eller annat sätt. Det är med stolthet jag säger att ni är mina underbara barn. Visst hittar man på en massa grejer som man i efterhand tänker inte var så bra gjort men alla har vi gjort något tokigt här i livet. Men det förändrar aldrig min syn på er älskade ungar!!!!

I kväll förväntas stormen Alexander komma in över oss, det kan bli spännande och se vad detta ska bli av. JAg ska dessutom ut i natt och hämta Roger då han ska på julfest med jobbet vem vet det kanske händer något spännadepå vägen!!!!

Jag märker att det tar tid att fånga upp bloggandet igen men jag gör mitt bästa, kommer jag bara in i de rutinerna igen så kanske det blir bättre!
Ha det best!