Äntligen över

Det är nu tre dagar sedan jag opererades och först i dag känner jag mig ok. Dessa dagar har varit hemska. Jag börjar med att säga att operationen gick väldigt bra, kirurgerna kunde avlägsna hela tumören utan några skador på nerver och ryggmärg.

Kl 11.00 kom sköterskan och hämtade mig för att köra ner mig till op på väg dit låg jag och skakade som ett asplöv av rädsla för hur allt skulle bli. Roger fick följa med mig till slussen där jag fick byta säng. Alla var klädda i gröna kläder och det var som att titta på film. Jag nästan hoppade i sängen och jag kunde inte under några omständigheter slappna av vad än Roger sa. Roger fick sen gå och de körde in mig i en op-sal med stora lampor i grönt och en riktigt stor klocka som jag tittade på hela tiden.  Kl 11.20 somnade jag. 15.00 blev jag väckt och ligger på niva. Jag har inga större smärtor men det första jag gjorde var att se om jag kunde känna mina fötter. Vänster benet funkar men inte höger. Jag fick givetvis panik. Sköterskorna var hos mig i stort sätt hela tiden för att kolla benen, tårna och armarna och mitt blodtryck. Det har varit väldigt lågt det har legat runt 80/50, 90/56
Ingenting över 100 vilket är alldeles för lågt. De var inte så oroliga eftersom jag hade smärtpump så kunde det bli så. Jag fick komma ner till avd, igen runt 20.00 tiden där väntade Eloise och Roger på mig. Natten var hemsk, jag hade till och från jäkligt ont och kunde inte vända mig själv i sängen utan hjälp. Den natten blev det inte många timmars sömn. Torsdagen kommer jag knappt ihåg full med morfin, illamående, kräkningar, yrsel och djävuls huvudvärk är vad jag kommer ihåg.

Fredag, något bättre de kopplade bort morfinpumpen eftersom det orsakade mina kräkningar och illamående samt var jag så trött hela tiden. Jag var uppe och gick med gåbord som gick rätt bra. Det är svårt eftersom högerbenet inte följer med mig riktigt.  De tror att det kan bero på att ryggen svullnat och att synapserna från hjärnan ner till benet inte fungerar som det ska, men det är en rehabiliterings fråga. Träning, träning träning.

I dag lördag började lite i kaos, mindre mängd morfin på tom mage gjorde att jag återigen kräktes och all energi försvann på ett ögonblick. Tänk er att kräckas samtidigt som du har en djävuls huvudvärk och att någon hugger dig i ryggen, ingen skön känsla alls kan jag säga. Dagen har dock varit bättre. Jag har försiktigt börja gå utan gåstol, vilket är väldigt svårt eftersom jag inte har någon styrka eller styrsel i h. Ben. Det går lättare att ta mig upp ur sängen men det är en lååång process innan jag kommer upp på benen. I dag har jag blivit av med alla fyra infarter och katetern, fan va skönt.

Denna tumör, meningiom, har fyran klasser. Har jag en klass 1 får jag aldrig tillbaka tumören igen, en 2, a får jag alltid tillbaka den fast den kan sätta sig i nacke eller huvudet, 3, a blir värre och 4, a en elakartad som inte gå att botar. Kirurgerna vet inte idag vilken klass min tumör var men säkert en 1 eller 2. Det känns inte så kul att veta att jag kanske aldrig blir helt 100 återställd om jag har klass 2 men jag hoppas för allas bästa att det är klass 1 så alla kan leva ett normalt liv igen.

Nör jag får komma hem är inte riktig klart ännu men troligtvis i början på nästa vecka troligen tisdag.