Dag 5 Hemma

Det tar verkligen på krafterna och psyket att försöka leva detta någorlunda annorlunda vardagsliv här hemma, ibland lyckas vi och ibland inte. Alla har vi olika sätt att se på saker och ting beroende på hur vi är uppfostrade/uppväxta och hur orken är just den aktuella dagen. Det är vid såna här kaotiska situationer som vi kan visa våran sämsta sida. Men är det konstigt? Vi kanske säger saker som vi inte menar på grund av att orken inte är lika stabil som innan, man kan reta sig på småsaker, är det värt det? Vad gör man åt situationen det går ju inte att bara kasta in handuken och gå därifrån..... Styrkan måste vara där för alla barnen inte bara för Joel. Vi måste vara starka, vi måste orka, vi måste prata suck alla dessa måsten.......

Jag var inne på sjukhuset i går förmiddag för att ta blodstatus på Joel och de visade att infektionsvärdet är på väg upp, blodvärdet på väg ner likaså de vita blodkropparna men de är fortfarande inom det normala. Det kan tänkas lite på fyllning av blod i morgon fredag samt nya blodprover. febern kan komma med racerfart men inte ett måste. I och med detta behöver Joel få i sig mycket vätska vilket innebär en hel del tjatande för att slippa bli inlagda för vätskepåfyllning. Det är lättare sagt än gjort. Blåsor gör ont, Joel förklarar som att varje liten klunk varmt, kallt, ljummet skär sig igenom strupen på honom, hur rättvist är det då att tving i honom vätska när varje liten klunk plågar honom.

Jag sitter och tittar på honom när han sover och tänker på vad min son får genomlida, varför i hela friden drabbar detta honom? Min son, mitt kött och blod, mina gener, vad har gått fel? Varför....
Alla dessa frågor som jag aldrig kommer att få några svar på. Det finns ingen återvändo utan det är bara till att köra på och se till att alla behandlingar blir genomförda för att Joel ska få vara en normal 16 åring igen.

Nästa vecka är det examinationsvecka ja vet ni vad jag har gått mina 3 1/2 år och ska ta förskollärarexamen. Nästa vecka ska arbetet redovisas och ett annat arbete ska opponeras på. På fredag är det dags för examinationen i kyrkan, jag hoppas att Joel är i sitt bästa skick för då ska han följa med och jag kan inte få något bättre avslut om han har möjligheten och orken att vara med.

Nu har jag bestämt mig för att börja jobba igen måndagen efter min examination. Jag måste börja någonstans och jag känner att det kan nog vara bra att göra något annat än att gå hemma och fundera. Den veckan åker Joel ner för sin tredje cellgiftsbehandling sen är hälften gjorda och hälften kvar det vill säga om hans blodvärden är normala och mottagliga för en ny behandling.