Livet på en skör pinne

Hej igen
Nu är det ett tag sedan jag skrev men dagarna är fulla av aktiviteter så som arbete, altanbygge, och mys med familjen, detta kommer då i andra hand men visst har det hänt mycket under denna tiden.

Jag ska  börja med att tala om att Mamma och Pappa äntligen flyttat hem från Kina dagen innan midsommar så det blev en midsommar tillsammans med föräldrar, mina älskade systrar med familjer och hela min underbara familj.

Barnen har sommarlov och sköter hemmafronten medans Roger och jag jobbar de är så duktiga på det. Joel har börjat övningsköra vilket han tycker är riktigt roligt. Han har dock nu tyvärr fått bältros av någon konstig anledning men det kan drabba vem som helst och har ingen som helst betydelse om du träffat någon med vattkoppor. Han äter nu sen i torsdags antivirus medicin mot detta.

Vår familj har återigen blivit drabbade av tumörsjukdom denna gången är det min tur. Ja man kan inte tro det är sant, eller hur!!!
Jag gjorde en MR igår fredag på grund av känselbortfall i mitt ben och mycket riktigt hittades orsaken till detta.
Det sitter en tumör, troligtvis  godartad, i spinalkanalen som trycker på benmärgen och nerverna som går till underdelen av kroppen. Den har växt så pass att det är för trångt i kanalen och måste opereras AKUT.
Efter MR blev jag nerskickad i taxi till Lund och här ligger jag nu på avd. 24 och väntar på op vilket kommer att ske under dagen.
Roger samlade i hop barnen och styrde återigen upp zooet hemma för att stötta även mig genom detta helvete. Joel åkte med mig i taxin då han inte tyckte att jag skulle åka själv efter detta besked.

Hur kunde det bli så här?
Ja det är det ingen som vet förutom att jag gått med detta i två år ungefär. Det som läkarna i karlskrona hela tiden sa till mig var att jag har rls  (restless legs) men det är istället en tumör. Återigen måste jag påpeka läkarnas jävla inkompetens. Fan för att bli sjuk.
I natt har jag inte sovit många minuter, Eloise ligger i sängen bredvid och sover gott. Jag har åtminstone fått lite kaffe på sängen av en sköterska. Detta kommer att bli det sista jag får i mig innan operationen senare idag.

Om jag är rädd??
Ja så in i helvete rädd är jag. Jag svimmar ju vid varje blodprovstagning, jag har aldrig blivit sövd. Detta besked kom verkligen som en käftsmäll, jag och andra med mig tycker att vi varit med om tillräckligt nu.

Operationen är komplicerad då tumören sitter dumt till men neuroläkarna här vet hur de ska gå tillväga och jag hoppas att någon övervakar mig under operationen och att allt går som planerat utan komplikationer. Läkaren berättade att jag kommer att ha väldigt ont i ryggen efter op och det finns mängder av smärtlindring, tack för den. Jag ska helst upp och röra mig försiktigt så tidigt som möjligt vilket är bäst för ryggen men inte bära något. Går allt som planerat får vi åka hem fredag nästa vecka som tidigast.

Jag är så tacksam att jag har mina barn och min älskade make hos mig utan dem här nere hade jag blivit ett psykfall.

Nu hoppas vi på det bästa och jag har nu all tid i världen, om inget händer, att uppdatera er på vad som händer.