Tillbaka på ruta 1

Åh jag blir så frustrerad på denna förebannade sjukvården vi lever i på det "moderna" 2010-talet. I torsdags morse var Joel uppe på morgonen som vanligt och åt en tallrik fil för att sedan ta sina mediciner. En halvtimme efter frukosten kräktes han och blev ännu sämre. Proverna som togs på medicin i onsdags kom i torsdag, när Michaela och jag hade handledarsamtal med vår universitetslärare, då ringde läkaren från medicin och sa att han ska in till akuten de patologiska proverna är under normalvärdet! Väl inne på akuten togs fler prover och de sa att Joels vita blodkroppar vår för höga, samt de undergrupper som de tillhör. Detta innebär en förändring i blodet och de satte in en blodspecialist för att kontrollera och analysera vad som pågår. INGET SVAR! Efter 7 timmar på akuten, utan mat och kaffe fick vi komma upp på medicinavdelningen.

I dag har jag varit hos Joel i stort sätt hela dagen. Vid ronden fick vi berättat för oss att de fortfarande inte vet vad som orsakar symtomen förutom att han har en infektion i blodet, och vad det innebär vet de inte. Vi gick på som bara den och anser att om inte de kan klara av denna uppgift har vi vår förebannade rätt att åka till ett professionellt sjukhus! Det gillade de inte kan jag säga......

Nu i eftermiddag tog de bort all medicinering för att kunna ta nya prover för att jämföra med de gamla. I detta nu ringde Roger och berätta att Joel har hemska smärtor i buken och lika ont i käken och de satte in Alvedon igen.
Jag pallar snart inte denna ovisshet och Joels smärtor Fan att de inte kan ta reda på vad som händer i min lille sons kropp. Med benämningen lille han har gått ner 7 kg, sedan den 19/11, med en läng på 180 cm och en vikt på 57 kg anser jag inte att detta är OK!

Det kommer att bli ytterligare en natt med reflektioner, planering och teorier för att kunna gå vidare i nästa steg!

Jag vill ha tillbaka min son, jag vill att han ska vara här hemma och gnälla på oss, bråka med sina syskon, och komma med härliga kommentarer, ge mig den kramen som bara han kan när han säger Hej Mamma vad fin du är idag, Mamma jag älskar dig. Nu ligger han bara där helt hjälplös och hoppas på vår hjälp av att han ska bli frisk!
Snälla hjälp oss innan det är försent!
Han lider och har ont. Att leva i ovisshet är det värsta.............