Skolstart

I onsdags var det dags för barnen (de mindre) att börja skolan. Jonna i andra klass och Eloise i sjunde. Joel började gymnasiet i torsdags eftermiddag, Mikael Elias gymnasiet, en privat skola. Joel valde inriktningen samhäll/beteendevetenskap.

Men innan de började skolan var vi och fixade lite nya kläder och passade på att ta en fika allihopa tillsammans. Sista dagen på sommarlovet.

 

Vi köpte en skit snygg skjorta som både Eloise och Jonna fastnade för.

 



 

Jonnas nya kläder och väska som hon valde att ha på sig första dagen i skolan. Här på väg ner till skolbussen.

 

Ja det är dags att inse att jag också måste börja förbereda mig inför skolstart. Den börjar den 2 september. Med en del litteratur som jag fått tag på via en studiekamrat....

 

 

....och en massa annat från biblioteket.

Jag måste ändå säga att jag faktiskt är rätt taggad inför skolstarten då jag vet att detta är den sista terminen EVER som jag kommer att gå på universitet!!!!

 

Snart examinerad förskollärare. Jobbet har jag redan tack vare underbara arbetskamrater som tålmodigt väntar på att jag ska bli helt klar!

Jag måste säga att jag verkligen känner mig som en i arbetslaget fast jag har dålig koll på vad som ska göras på "insidan" där jag som vikarie inte fått vara delaktig någonsin. Men det ger med sig.

Med underbara barn, föräldrar och personal så fixar vi detta tillsammans.

 

 

 

Jonathan, min systerson fick i fredags förra veckan sitt 30 moppekörkort och till sin glädje fick han tag på en Derby Sender. I dag kom han ut till oss för att fixa till lite med Joels hjälp. Jag är så glad för min lille systersons skull!!

Jonathan fick för fem år sedan en stroke, vilket gjorde att han inte har något periferi seende och kommer inte att få något lämplighetsintyg. Så jävla sorgligt och orättvist!!!!!!!!!!!!!!!!





Här är orden från den dagen då jag fick reda på att Jonathan min systerson fick en propp för snart 5 år sedan!

Oktober 2008

 Min lillasyster Marie, ringde mig sent en kväll och berättade något som aldrig skulle kunna hända ett barn. Hennes son Jonathan, då 11 år hade fått en propp i hjärnan!

Jag kan fortfarande höra det samtalet när Marie berättade för mig att hon och äldsta sonen Jonathan var på väg med akut fart ner till lasarettet i Lund, efter att läkarna sett en allvarlig ”skuggning” i Jonathans hjärna på röntgen i Karlskrona lasarett. Jag kan fortfarande känna ilningen i nerverna när jag tänker tillbaka Maries lugna, osäkra och ledsna röst. Detta första samtal fick mig att känna mig helt MAKTLÖS! Kan ett barn få en propp? Hur? Varför? Frågorna var många och jag visste att det skulle ta tid innan Marie kunde ringa mig igen för en uppdatering. Väntan är ju det värsta, tiden stod helt stilla och mina tankar var hos Marie och Jonathan. Eftersom min syster och barnen betyder otroligt mycket för mig så var denna upplevelse en ren mardröm. Jag kände hur jag nästan ”glömde” bort mina egna tre barn och ville inget hellre än att åka ner till Lund för att få en bekräftelse på att detta verkligen var sant, jag befann mig i förnekelsefasen. Väl nere i Lund fick jag en upplevelse som inte går att beskriva i ord, så många känslor som svämmade över eftersom vi inte visste om Jonathan fick stanna kvar hos oss i livet.

Efter två fallolyckor i skate rampen hade två av Jonathans översta kotor förskjutits i sidled och ett stort kärl hade skadats i hjärnbalken som i sin tur ger syre till hjärnan. Jonathan fick ett flertal stroke anfall som gjorde att han sluddrade i sitt tal och samtidigt blev lam på sin högra sida av kroppen. Det var små proppar som sköts iväg från ”modersproppen” i hjärnbalken som dessutom täppte till alla små kärl till hjärnan. Detta gjorde att han fick vara med om fyra stycken strokes i en ålder av bara 11 år. Läkarna var oroliga då de aldrig hade varit med om något liknade förut, ovissheten och osäkerheten om hur de skulle kunna gå till väga med detta lilla barn steg. Det blev en kamp mot klockan för varje timme och dag som gick, när en läkare en dag gav Marie två alternativ. Det ena var att Jonathan riskerade att blir hjärndöd om proppen började vandra, om de inte gjorde någonting väldigt snabbt. Det andra alternativet var en akutoperation, läkarna suger då ut ”modersproppen” med en liten vakuumsug. Med det senare alternativet fanns då en ytterst liten risk att han blev återställd med eventuella mindre komplikationer, om inte så skulle Jonathan inte klara sig igenom operationen levande. Allt detta var tvunget att bestämmas innan loppet på ett par timmar. Det var inte något lätt beslut som Marie fick ta när hennes son ligger med dessa små alternativ där ovissheten är stor för hur Jonathans framtid skulle se ut. Marie tyckte att det bara fanns ett beslut att ta och det blev operation samma dag.

 I samma ögonblick som läkarna hade gått in i närheten av hjärnbalken med instrumenten för att ta bort proppen så släpper modersproppen sitt fäste från hjärnbalken. Läkarna fångar automatiskt upp proppen i fartens gång och allt detta händer på en millisekund. Hade inte läkarna varit där just då med instrumenten så nära att kunna fånga upp proppen hade Jonathans liv inte kunnat räddas. Läkarna fick strypa ett av de två kärlen, där proppen suttit för att förhindra att flera proppar skuts ut. Detta innebär att Jonathan bara har ett kärl som tillgodose hjärnan med syre. Skulle detta kärl brista finns det inga flera reserver som tillgodose hjärnan med syre.

Idag är Jonathan som vilken tonåring som helst, något försämrat periferiseende men han finns hos oss i livet och är en fantastiskt trotsig kille som alla andra tonåringar, med många härliga visioner. Dessutom älskar han sin skateboard mer än allt annat, till Maries stora rädsla. Detta går inte att ta ifrån honom trots vetskapen om vad som har hänt i hans sextonåriga liv.

Jag har fått min lillasyster Maries tillåtelse att skriva ner min berättelse och dela med mig till er om mina erfarenheter om hur skört livet är. Detta var någonting som vi aldrig trodde skulle kunna hända ett barn. Jag anser att det är viktigt att få reflektera över en sådan här händelse för att ta tillvara på livet som det är, vad som helst kan hända när du minns anar det. Jag känner för min syster som måste kämpa med en ständig oro för vad som kan hända Jonathan. Jag känner att det är viktigt att försöka vara stark för att hjälpa min lilla syster så mycket som möjligt med tankar och känslor som ständigt finns där. Jag har fått en närmre relation till min syster och även till Jonathan som ofta vill vara hos oss. Jag har även fått en annan infallsvinkel på livet när detta hände, att ta vara på livet och vara glad för det man har. Detta är någonting som jag bär med mig hela tiden och kommer ständigt att påminnas om vad som kunde hänt om inte läkaren operarat Jonathan den millisekunden. 

Livet är en skör tråd som kan gå av när vi minst anar det. Ta tillvara på livet och allt vad det innebär, i medgång och i motgång!!