Det
känns som att jag gjort allt som står i min makt som förälder, men när det inte
räcker hur ska jag gå tillväga då? Hur ska jag få ett barn att lyssna som inte
vill utan bara gå sin egen väg? Många frågor som tär på min kropp. Jag känner
att jag inte har mer kraft att förmedla till mitt barn som lever i sin värld
med egna premisser. Ett tomrum växer och blir större av saknad efter mitt
försvunna barn som är här fysiskt men inte psykiskt. Hur tänker barn om
omvärlden? Eller är de för upptagna med att bara tänka på sig självt?
En
vilsen själ är på villospår. Jag som förälder behöver få själen att hitta
tillbaka till sin trygga hemfrids plats men hur ska jag gå tillväga? Saknaden
efter barnet som såg upp till sin förälder är stor, barnet som frågade om råd
finns inte, är det dags att släppa taget? Ska jag låta mitt barn ta egna beslut
fast jag inte anser att barnet är vuxen nog? Frågorna är många och svaren är
för få. Jag själv har ju varit ung en gång men under andra omständigheter än vad dagens samhälle erbjuder ungdomarna.
Hej Linda! Kan förstå din oro och maktlöshet. Vi har/går igenom detsamma. Oändliga samtal om vad vi kräver av barnet (vilket inte är mycket). Men får inga gensvar alls. Sitter och stirrar rakt ut, svara inte på frågor, ser igenom en på ett genomskinligt sätt när man pratar med barnet. Man känner sig bara så maktlös. Varit på BUP för samtal, men då de säger att det inte är något fel på barnen och barnet vägarar prata där också och barnet själv får bestämma om det ska gå på samtal eller inte, så är man ju tillbaka på ruta ett. En förälder tror på "straff" och ultimatum och den andra föräldern tror på att barnet är "sjukt" och behöver förståelse och det får man genom att sitta så mycket framför datorn som möjligt, suck! Nej, jag tror inte vi hänger med våra ungdomar i allt idag, tyvärr. Lycka till och du är inte ensam om att känna så, Kram Lena (Lennartsson)
SvaraRadera